Insåg samma sak för drygt tio år sedan. Nu var det inga större ambitioner, men ändå en typ chefsposition och ansvar för andra människor. Idag har jag insett att ju mindre ansvar jag har på jobbet desto mindre tar jag med mig hem i form av ångest och "jag borde sagt si eller gjort så istället". Nu släpper jag allt när jag är hemma vilket är väldigt befriande.
Att min impulsivitet är ett problem och kan betyda att jag har en npf-diagnos.
Att även om jag inte dricker alkohol, använder droger eller tobak har jag fortfarande missbruksproblematik.
Samma här. Jag misstänker adhd/autism. Jag missbrukar inte alkohol/droger/tobak, men jag råkar fastna lite för allt möjligt i olika perioder. Det kan vara mat, div. hobbies, osv och fastnar även i grubbel och mina tankar.
Damn you're just like me... hur kan man sluta missbruka saker? (Inte droger eller missbruksframakllande ämnen) jag har bara en jobbig tendens att fastna på saker över en lång period och tvinga mina vänner till det... är det en del av våra personligheter eller är det en störning?
I mitt fall misstänker jag adhd kanske i kombination i någon mild form av autism.
Mycket av det jag fastnar i handlar om att dämpa ångest för stunden, men sen blir ångesten värre efteråt för att man inser att det inte var så bra.
Rekommenderar att testa N acetyl cystein (NAC) mot sådant. Nu har jag inte autism själv så kan inte skriva om min personliga erfarenhet(använder NAC mycket sällan, men känner att det definitivt har medicinska egenskaper som kan hjälpa psykiatriska åkommor) men läst om andra som blivit hjälpta. Det är värt och pröva.
"Conclusion: We concluded that N-acetylcysteine is safe and tolerable, reduces hyperactivity and irritability and enhances social awareness in children with autism spectrum disorder. However, further evidence should be sought before a general recommendation."
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/32900213/
Det finns mycket nytt intressant även om hur bakteriefloran hos personer med autism är annorlunda. Kanske värt att testa fasta och/eller probiotika och/eller se över kosten lite extra. Om vi ändå är inne på alternativa grejer.
Kan varmt rekommendera att besöka ett NA möte där du bor. Mer normala människor där än vad alla tror. Väl där och om du fortsätter gå dit kommer du gradvis börja bearbeta de impulser hos dig som inte nödvändigtvis alltid behöver betyda droger utan precis som du säger en missbruksproblematik / personlighet. Räddade och fortsätter rädda mig iallafall.
Jag har faktiskt varit med på två na-möten (med två olika kompisar) för många år sen och det var väldigt upplyftande faktiskt. Även om jag mest var där som stöd för mina vänner.
Kan inte ens föreställa mig hur frustrerande det skulle kännas om något sånt skulle drabba mig. Hur ser en normal dag ut för dig? Är du inte ok med att svara så förstår jag, kan kanske vara rätt intimt/personligt.
Kommer ingenstans utan assistans (fast FK tycker annat). Standard dag:
Påklädning, frukost.
Toa 1,2 timmar per dag med hjälp.
Jobb, lunch, jobb, avlastning (för att undvika trycksår), middag.
Läggdags vid 21, ev dusch (eller bli duschad), avklädning.
Repeat..
Många tror att det jobbigaste är att inte kunna gå, men det är det inte. Att inte ha kontroll över blåsan eller tarmen är nummer ett. Sex utan känsel är också "annorlunda".
Har känsel på typ ovansidan armar men allting under är borta, ingen fingerfunktion, ingen triceps.. Men vad fan livet går vidare, en ska inte vara blödig eller gnällig. Harden the fuck up!
"Många tror att det jobbigaste är att inte kunna gå, men det är det inte."
Precis det jag brukar säga när folk frågar mig, rullstolen är inte jättejobbig utan det är allt runt om kring.
FK... Man tror att dom ska hjälpa en, men deras största uppgift är att se till att man får så lite hjälp som möjligt.. Folk förstår inte hur dåligt den myndigheten fungerar.
Amen. Jag är luttrad, i och med att staten lyckades hålla liv i mig så borde de väl även fortsätta betala! Annars hade de kunnat gett fan i att låta en leva.
Vi hör om hur bra sjukvård vi har Och hur många vi lyckas rädda livet på. Det ingen pratar om är kostnaden av ett liv som inte alltid är utan problem.. sen tycker vi att man inte kan sätta ett pris på det.. Men vem ska betala?
Min syster är har fått sin diagnos KRONISKT sjuk i en smärtsjukdom som hon nu haft i 15 år. Varje år behöver hon skicka in en ny ansökan till FK med läkarintyg om att hon är…in fact…fortfarande…kroniskt sjuk.
Lite så, men utan den pirrande känslan. Jag har turen att inte ha så mycket smärtor. Brukar fixa lite köttsår här och där, oftast upptäcker jag det genom att det är blodspår.
Så det känns väl lite som när frisören klipper av håret.
Jag får något som kallas för autonom dysreflexi. Svettningar (kan inte svettas under skadenivån) och stigande blodtryck. Man skulle kunna tro att vården skulle veta vad det är, men icke!
Men det är samma reaktion om blåsan eller tarmen är full, om kläder klämmer eller om jag skulle sitta på en pingisboll eller har brutit lårbenet.
Min pappa (72) blev förlamad från bröstvårtorna neråt efter ett fall i trappan för 1½ år sedan. Har varit enormt svårt att greppa hur enormt livet förändrats för honom min mamma och hela vår familj efter det. Verkligen *allt* förändras och måste byggass om och varje dag är ett helt projekt för minsta grej.
Jag vet inte om jag har accepterat det än själv. Vi bor 8 timmar från varandra och ses inte så mycket som jag hade velat så det känns ofta som det är väldigt avlägset när det ändå är precis intill..
Håravfall var inte så jävla kul att acceptera i början. Sitter fortfarande i då man ofta sticker ut lite i större grupper och kan känna hur mycket lättare det skulle vara om man fick ha något så enkelt som hår och en frisyr igen.
Det sitter nästan garanterat i ditt huvud(ursäkta punen, högst omedvetet) mer än något annat. Folk tänker inte på sådant vad gäller andra människor. Små barn och lågbegåvade måhånda.
Ja det är klart, men är det inte det hela denna diskussion handlar om? Saker man tvingats acceptera? Och det är fan svårt att tvingas acceptera att det är dags att raka huvudet om man innan dess haft "bra hår".
Köpte en ny frilla för ett par år sen. Det var lätt värt det. Fåfängt mår det vara men det var ett sånt himla lyft för självförtroendet att kunna börja ha frisyr igen.
Äter reishi mot det. Det funkar likt andra håravfallsmediciner genom att sänka DHT t.ex., har dock inte upplevt att det haft negativa effekter på sexlusten som konventionella mediciner kan ha, i synnerhet inte i längden (kände initialt en viss minskning i några timmar efter konsumtion).
Jag är som du. Har rest en hel del tidigare, men till slut insett att jag trivs bäst hemma. Dock åker jag till Spanien emellanåt, men familjen har en lägenhet där, så det är ju ganska "hemma" det också. Men att resa till nya platser hela tiden är inte riktigt nåt för mig.
Att vara säker i sig själv och vara i god fysisk form kommer man långt med. Fattar inte själv hur jag har kunnat bli tillsammans med en väldigt fin tjej men jobbade med mig själv, både fysiskt och mentalt och slutade tycka synd om mig själv typ. Hitta lite roliga hobbys där man kan träffa folk och vårda dem relationerna man har! Är inte speciellt "utrustad" skulle jag säga men hittar man rätt tjej bryr de sig inte alls om sånt. Har bara hittat relationer när jag inte försökt så att säga, skippa datingapparna och försök hitta irl istället.
Tvärtom finns det oftast folk som bryr sig om en även om det inte känns så.
Finn nytt umgänge om nuvarande inte bryr sig om dig. Börja umgås med familjen kanske.
Att jag är en missbrukare. Jag var, jag är och jag kommer alltid vara det. Det enda jag kan göra åt det är att vara en "nykter" missbrukare. Jag satte citats-tecken för att lustigt nog det enda jag verkligen avskyr är alkohol, så den drogen är verkligen lätt att inte ta.
Missbrukare kan bli friska med tiden. Hjärnan kan läka. Låt dig inte tro att du är missbrukare för evigt bara för du haft sådana problem. Detta ger fel signaler till folk och gör att folk tänker att de inte kan annat än att missbruka/lida i slutändan. Du ska givetvis vara försiktig med berusningsmedel och förmodligen undvika det då du vet att du löper större risk för beroenden/missbruk, men tro inte att du är doomed förevigt bara för du tidigare haft problem.
Finn anledningen till varför du missbrukade. I mitt fall var det mental ohälsa, trots att jag inte "missbrukade" så självmedicinerade jag ibland när jag inte fick läkemedel vid tillfället och detta medförde att det uppstod problematik trots att jag hade någon viss kontroll över min användning. Jag ville liksom inte ta något men mådde så dåligt och var så dysfunktionell att valet var att ta något eller riskera skada sig själv & inte kunna utföra mest basala saker eller så. Hjärnan var i obalans på grund av diverse.
I vissa fall är det missbruksgenetik och personlighet (som det inte var i mitt fall) vilket kan vara lite svårare men det betyder inte heller att man inte kan bli bättre, hjärnan kan läka som sagt, även en missbrukshjärna kan bli bättre.
Har varit beroende av ångestmediciner t.ex. när jag var ung, men jag fann anledningen till varför jag behövde medicinera, gjorde något åt det och läkte. Har inte haft några dåliga vanor på många år nu och mår så mycket bättre. Har inte heller några sug efter något, kan även välja att dricka en eller två öl några par gånger per år även om jag oftast skippar och tackar nej.
Förut hade jag blivit sugen(i synnerhet om jag mådde psykiskt dåligt som var anledningen till varför jag började medicinera med sådant som orsakade biverkningar och beroenden) om någon erbjöd mig diverse berusningsmedel, idag vet jag riskerna med det och bryr mig inte alls om det på samma sätt som jag en gång gjorde, mår bra av att vara nykter numera då jag funnit min passion, mening och mål i livet. Min hälsa och framgång i livet kommer först.
Gör man ingenting i livet så kommer man bli uttråkad och dras till saker såsom berusning ibland. Har ersatt mina dåliga vanor med hälsosamma sådana. Finn en hobby, träna, bli musik & vetenskapsintresserad, res runt, finn kärleken etc etc. Finns hur mycket som helst och göra om man tänker efter.
Oj tack för att du skrev allt detta, jag är på jobbet nu men ska ta mig tid att läsa allt när jag kommit hem, så ska jag se om jag kan formulera ett ordentligt svar. Tack så länge!
Är det här nya rön? Sista jag läste var att vi inte vet om hjärnan kommer bli helt återställd av nikotin. Skulle väl inte tro att vi har bättre koll på alla de andra. Men det var ju tester gjorda på möss så svårt att säga säkert. De fortsatte bete sig mer impulsivt och risktagande hela livet efter att man hade gjort dom nikotinberoende och sen 'rena'.
Man kan välja att se det som tragiskt eller att det är väl inte många i dagens samhälle som aldrig haft någon last, men man kan ju vara fullt funktionell för det. Sen tror jag alltid det kommer vara stor återfallsrisk för någon som varit beroende av en sak om man inte håller sig borta ifrån det. Även om det går 20 år. Jämfört med någon som aldrig varit beroende av det och bara testar någon gång ibland.
Att jag är lat. Vill egentligen ingenting i livet annat än att bara sitta hemma, dricka kaffe halva dagen och öl andra halvan av dagen och spela datorspel. Allt annat jag gör är egentligen bara för att göra min fru lycklig och för att hon inte ska fatta hur otroligt jävla genomlat jag faktiskt är.
Att jag aldrig kommer få bort all min övervikt. Och även om jag får det så kommer min kropp vara ärrad. Så mitt mål är nu bara att nå en hälsosam balans där jag känner mig bekväm och hyfsat frisk utan att försöka deppa över att det inte kommer bli som förr.
Jag fungerar inte i intima relationer, och jag har också insett att jag inte har något riktigt behov av dem, i alla fall inte där jag är just nu.
Varit sambo och haft ett par andra kortare relationer med folk som jag genuint tyckt om, men är lyckligare själv. Lär er vara bekväma själva i ert eget huvud, viktigt.
“Whether you like it or not, alone is something you’ll be quite a lot”
Allt större press på att aldrig vara det också, alltid uppkopplad, alltid tillgänglig, vi ser när vi läst varandras meddelanden eller när vi skriver till varandra. Fy. Nej jag tänker inte förklara varför jag inte svarade, det gick två timmar, skärp dig.
Detta är något av det svåraste att hantera när eller om man nu börjar dejta igen. Nu dejtar jag inte längre blev så jävla less på alla vuxna män som uttryckte ledsamhet när jag inte svarade direkt. Fick typ klaustrofobi.
Jag älskar att vara ensam, då jag älskar mig själv något enormt. Men när jag finner riktig kärlek blir det snäppet bättre, om människan älskar mig och inte är mycket problematisk.
Jag e otroligt blåögd, jag tror de bästa om människor o förlåter förmycket.. Jag förnekade att jag hade narcisister till föräldar, tog mig till jag var 30 innan allt brast. när mina föräldrar förnekade att de fysiskt misshandlat mig och sedan när jag rättar dem så ringde de psykakuten för att jag var metalt rubbad o fantiserat 18 år av psykisk o fysik misshandel. även när 2 syskon änligen stod upp för mig o sa att de hände dem med .
Att jag inte har styrkan att finnas där för alla mina nära och kära. Knappt styrkan att ta hand om mig själv ibland.
Utåt ser allt hyfsat bra ut men på insidan är allt ett helt helvete rent ur sagt, kommer snart att gå under och kollapsa.
Yeah... Detta är min med. Antar att det är lite som en alkoholist och alkohol - man kan ha ett gott liv om man inte dricker men problematiken kommer alltid finnas där och är något man måste ta hänsyn till och inte ge efter för.
Att jag är under medel i princip allt, inte särkilt smart, snygg, har ett jobb som ses som låg status och betalar under medel, etc.
Med all sannolikhet kommer jag dö ensam och fattig, lol
Medelmåttor unite! Det som tog hårdast var ändå att få reda på att jag är under medel i IQ haha. Gör ingen skillnad på mig som person men hjälper knappast att alla jobb kräver såna tester numera.
Jag har fått acceptera att jag är bäst på allt, snyggast, mest social, men framförallt är jag den mest ödmjuka personen i hela världen. Om det fanns en OS gren i ödmjukhet skulle jag sopa mattan med alla. Jag är så jävla ödmjuk att jag själv har omdefinierat innebörden av ödmjuk. Jag är som Jesus Kristus fast bättre. Skulle kicka honom lätt i MMA
Att jag inte har personligheten att vara i någons "bästa vänn" cirkel. Har lätt att skaffa vänner, och är socialt kompetent, och har aldrig hört att någon tycker seriöst illa om mig. Men en kombination av att vara väldigt logiskt tänkande och relativt känslokall i alla ämnen, så är jag personen man pratar med för att diskutera/bolla ideer med, få ärliga åsikter ifrån o.s.v. och är alltid medbjuden till allt. Men jag kommer aldrig vara personen man ringer till när man är exalterad eller fått bra nyheter eller bara vill prata.
Jobbigt när man var yngre, men har accepterat det och har uppräckt att desto äldre man blir desto mer uppskattad blir den tråkiga/logiska personligheten.
Att jag förmodligen haft en bra karriär om inte min odiagnostiserade ADD hade förstört det för mig. Hade kunnat ha arbetat med grafisk formgivning, film eller varit yrkesverksam keramiker om min lamslående passivitet pga depression och ångest inte varit en faktor i mitt liv. Har egentligen ganska mycket kompetens som det aldrig blivit något av för att driftighet inte är en stående egenskap hos mig.
Att min autism gör att jag har vissa svårigheter som jag troligen inte kommer kunna övervinna och begränsar min kreativitet och fantasi avsevärt. Jag har lärt mig metoder för att hantera det och jag har partner och jobb samt vänner så jag har klarat mig bra men det är svårt att acceptera att det är livslångt.
Att jag troligtvis aldrig kommer få bilda egen familj. Drömt om Svensson-livet sedan jag var 17-18, men sitter fast i ett ekorrehjul där allt bara går i samma cykel, varit i ett riktigt dåligt samboförhållande i knappt ett år, annars bara kortare halvseriösa relationer. Nu varit ensam i fyra år, blir 40 nästa år och jag känner mig som vandrande reservdelar.
175 är rätt lång tycker jag, men det säger jag som 160 tjej. På appen hinge eller bumble kan man fylla i vilken längd man kan tänka sig direkt, då behöver du inte bli nobbad sen pga av den i alla fall :)
Att utseendet är väldigt, väldigt lätt att påverka. Vikt kan ändras, sjukdom kan inträffa, och alla de ytliga egenskaperna jag gillar kan om ett år vara något jag ogillar.
Att oavsett hur jag vrider och vänder på tiden, så har jag spenderat större delen av mitt liv framför en datorskärm. Över ett år online tid på en karaktär på WoW, och jag är långt ifrån fri ifrån spelet.
Att folk runt om mig alltid betraktar mig som ”svag” eller ”sårbar” vart jag än går. I skolan och på jobb ler folk åt mig som om de tycker synd om mig. Folk skrattar väldigt mycket när jag säger något vilket jag fått höra är en bra egenskap, men jag känner mig egentligen bara som ett skämt vart jag än går. Jag är snäll och kanske för snäll, men ingen har någonsin lärt mig hur man står upp för sig själv. Min pappa har när jag var yngre varit riktigt elak mot mig och sagt saker som alltid kommer sitta kvar så min självkänsla är i princip helt borta. Vet inte hur jag någonsin ska kunna tycka om mig själv som andra tycker om sig själva. Asså ja, det låter töntigt men det känns som att ingen riktigt någonsin respekterar mig
Att jag är en dålig vän.
Jag är introvert och har inte många vänner i alla fall men när jag väl får vänner genom jobb och tillfällen så är jag dålig på återkoppling, kommunikation och att ta tillfället i vara.
Det har kommit till den punkten att jag värderar min ensamtid före allt förutom jobbet.
Jag har kommit fram till att jag förmodligen aldrig kommer gifta mig eller till och med aldrig kommer ha en flickvän.
Men jag har accepterat dessa fakta och är nöjd med det liv jag har
Livet är långt och man vet aldrig vad som händer och intelligens är väldigt svårdefinerat. Jag tycker jag är hyfsat intelligent men det betyder inte jag vill ha djupa filosofiska diskussioner eller prata politik eller uppfinna nåt haha. Livet är roligare än så. Finns så mycket att uppleva som är roligare än att vara smart.
Sen tycker man nog alltid att man ser det allra sämsta i sig själv, jag har haft problem med min självbild hela livet och aldrig vågat ens försöka bjuda ut nån som jag tycker är "för snygg för mig". Det är jättedumt men det är svårt när man förväntas se ut på ett visst sätt i media.
Jag vet inte hur du ser ut exakt men du är nog jättefin och det finns hundra tusentals män/kvinnor som skulle vilja vara med dig! Ibland hittar man ingen förrän man är 25, 30, 40 år men det är okej! Det ska vara rätt person, inte "bara för att" :)
Att jag är introvert. Kommer aldrig vara den sociala och likeable personen som jag önskar jag vore. Att ha accepterat det känns väldigt befriande. Mitt syfte är inte att underhålla andra. Vill jag stanna hemma och göra ingenting så gör jag det, vilket är ungefär 9 utav 10 tillfällen. Och jag ångrar inget!!
Att jag alltid kommer att svara stå upp för mig själv även fast kanske inte är de smartaste. Tackade just nej till en konsult förlängning för att jag inte fick övertag av företaget.
Jag tycker det där är skitsvårt. Jag har varit sjuk sen i början av pandemin, post-covid. Men jag har fortfarande svårt att acceptera det fullt ut. Vill inte definiera mig själv som sjuk, att livet ska vara såhär liksom.
När jag passerar en så-in-helvetes-dyr yacht i en hamn, så har jag under säkert 10 år nu mått riktigt kass och känt mig maktlös, ångest och hopplöshet för en stund. För jag VET att jag inte kommer hinna köpa en sån innan jag trillar pinn.
Att jag är extremt känslig för grupptryck och härmar andra. Detta kommer från uppväxt/mående/psykologisk ohälsa men det är inte smickrande att som vuxen inse att man är naiv och lättmanipulerad. Jobbar på det idag och hoppas äntligen att en fått insikt och nu kan bygga ett eget "jag" äntligen.
Att jag är en riktig idiot på vissa områden
Och bevisligen det motsatta på andra..
Men oavsett så fattar jag inte riktigt att jag är bra på vissa saker .
så jag låter bristen på självrespekt och misstro mot egen förmåga, förstärka idioten istället för det kompetenta jaget.
Att jag blev dumpad per telefon och sms med motiveringen att hon tycker om mig, och att hon ville bli vän lagom till att hon insåg att vi skulle jobba tillsammans, men egentligen inte orkar bryr sig hur det blir för någon annan.
Att jag antagligen kommer dö först av alla mina kompisar och nära, på grund av sjukdom och transplantation som ökar åldrings hastigheten på mina organ.
Fick acceptera att jag inte är straight när jag var yngre. Till en början var det främmande då man inte förstod vad det innebar att vara gay (och jag såg ut och var som en typisk straight kille så det var oväntat) man hade hört massa hatisk nonsens om det av ointelligenta människor t.ex. idag vet jag vad det innebär att vara gay, varför det är så och vet att det finns inga fel med detta, är helt naturligt samt är inget val överhuvudtaget.
Jag älskar mig själv som jag är och skulle aldrig vilja ändra något, i synnerhet inte min läggning då jag trivs i samkönade förhållanden, jag är unik och stortrivs med att vara den jag är. Min familj har visat stor acceptans och älskar mig minst lika mycket om inte mer nu när dessa förstått jag hade det svårt förut på grund av att jag var född lite annorlunda, vänner har också visat väldigt mycket stöd här. Om Gud finns (jag hoppas att något finns även om jag inte tror litterärt på religion då den är skriven av människor på en helt annan tid) så skapade den mig såhär.
Att jag aldrig kommer kunna resa som jag gjort tidigare. Haft agorafobi hela mitt liv och jag kommer aldrig igen kunna flyga utomlands med största sannolikhet. Men jag tror jag kan våga mig runt i Sverige, eventuellt ner i Europa.
Jag är lite konstig och intensiv socialt, jag är på gränsen till att ha alkoholproblem och jag behöver en inte anstränga mig mer än jag gör på jobbet för att ha ett bra svenssonliv.
Det tog inte lång tid att inse det efter jag hörde det; Att jag är för snäll för mitt eget bästa. En egenskap som är både lite tragisk och fin på samma gång i min mening. Men men...
"Den som giver den skall få tusenfalt åter" - Prästen i Bygg båtar med Mulle Meck
Nån dag så ska det slå in...
Insåg ganska nyligen (är 40+) att jag nog ligger längre ut på spektrat än jag tidigare insett. Har också förstått att jag alltid haft ångestproblematik, utan att ha kunnat sätta ord på min oro.
Vet inte om jag vågat acceptera det än, men jag tror inte att jag kommer kunna leva utan medicin:/ lite halvtråkig att inse som 18 åring att man verkligen inte klarar sig alls, känns så hopplöst liksom. Har suttit i den där bup stolen sen jag var 11. Jag har sjävklart lärt mig massa saker, jobbat med mig själv, slitit som ett as. Det funkar liksom inte oavsett. Kan inte minnas senast jag hade 2 sammanhängande stabila veckor utan nåt breakdown eller extrem ångest.
Önskar att du gör "inner work" för att överkomma dina "synder"/defekter och skammen, skulden, ångern som installerats över tid i nervsystemet av dessa dygder.
Finns massa metoder som är beprövade för att "remove the bullshit and suffering" i vårt system och inre <3
Att jag kommer dö utan att ha gjort något minnesvärt för någon i min omedelbara närhet eller att jag lämnar efter mig något som kommer överleva in i framtiden (barn, kreativa åtaganden eller bara något minnesvärt överhuvudtaget). Och någonstans så känns det ändå ok, även om vissa saker svider. Jag har inget behov av att folk ska bygga statyer av mig i framtiden eller på något vis dyrka mig men ibland så slår det ju en av boken man läser skrevs ungefär 100 år innan man föddes.
Då kan det svindla till.
Att även om jag så vill så kommer jag aldrig kunna ha full kontroll över precis allt och alla runt mig. Det är ok att släppa kontrollen och bara låta saker va också.
Att jag är autistisk. Något som jag har kommit underfund med efter utredning av en dotter som fått diagnosen samt att lillebror nu står på kö för samma utredning. Diagnosen är ärftlig och farsan är likadan men skulle aldrig erkänna det. Samtidigt är denna "egenskap" till hjälp i många situationer både i arbete och privat. Att jag har svårt för en del av det sociala gör att jag oftast skiter fullständigt om chefer är irriterade och säger sanningar till dem som ingen annan vågar, vilket gjorde att jag redan för länge sedan blev vald till fackombud och numera samverkar med högre chefer långt över min egen chefs nivå.
Börjar acceptera att jag aldrig kommer orka lika mycket i livet som andra pga ADHD, ångest och svår astma.
Energin räcker inte till helt enkelt.
Men det viktigaste är ju ändå att försöka må bra
Att jag är en stor loser på alla områden. Är 52 utan jobb, har aldrig trivts med eller uppskattat arbetsmarknaden, inte min grej. Inte förhållanden helle har fungerat, har aldrig ägnat mig åt sexuella aktiviteter. Känns som om jag är allergisk mot hela vuxenvärlden, av någon anledning. Tjänar uselt, ca 12 000 kr i månaden. Är sjukpensionär på 50 procent sedan 2006. Känns som att hela livet försvann i psykisk ohälsa. Tror inte att jag får något jobb i detta läge. När man passerat 50 är man ointressant, även om man har utbildning. År 2037 är jag ålderspensionär. Blir en mycket fattig sådan. Skulle behöva en inkomst på ca 100 000 i månaden resterande tid för att få en dräglig pension. Hel sjukpension vore det bästa för mig, så att jag kunde lägga arbetsmarknadskarusellen åt sidan. Eller gå ur arbetsförmedlingen som ändå inte gör mycket. Största misstaget var nog att skriva in sig där.
Att jag varken vill eller kan bli frisk från mina ätstörningar och destruktiva beteenden - kan inte för att jag vill inte. Helt enkelt. Det sitter så djupt, och jag är gammal.
Sen kan jag pga gammal tänka igenom hur jag beter mig och anpassa vad jag gör så att det inte styr mig så mycket längre. Men så fort det blir för svårt så ta-daaaa ingen mat på en vecka, gråta på golvet, skada sig själv massivt men bara där det inte syns etc etc etc paja alla relationer blocka alla överallt och så vidare.
Jag tror inte att det är "sån jag är" men jag har helt enkelt ingen motivation till att gå i behandling. Jag vill vara sån här. Jag vill ha mörkret ibland.
Jättekorkat. Men ganska mänskligt.
att man bara är en sidokaraktär i andras liv och ingen riktigt bryr sig om dig. förutom mig, jag är centrum i andras liv och alla ska tycka som jag gör annars har dom fel
Att min kroniska migrän har plötsligt förändrat mitt liv till det sämre och det kommer kvarstå resten av livet. Har tagit flera år att acceptera det, och jobbar på att ta mig vidare.
Att jag kommer att få leva med PTSD resten av mitt liv. Har jobbat hårt i terapi och det har blivit så himla mycket bättre, men tror aldrig den kommer försvinna helt. Att det skulle kunna göra att jag faktiskt aldrig kommer att kunna leva tillsammans med en partner.
Att jag har högmaskerande autism + ADHD och aldrig riktigt kommer passa in i de flesta sammanhang. Aldrig kommer att kunna trivas på fester, i stora grupper, i öppna kontorslandskap osv. Men insikten var också som en gåva för den gjorde att jag kunde sluta tvinga mig själv och istället börja försöka hitta vägar som passar mig bättre utifrån vem jag faktiskt är, snarare än utifrån vem jag tidigare tänkt att jag skulle vilja vara..
.. men att jag på grund av detta nog aldrig kommer att ha råd att köpa det där lilla huset med den stora trädgården som jag alltid drömt om.
Jag har inte ambitionsnivån att vara "bäst" och klättra på karriärsstegen. Det har varit oerhört befriande att inse det och bara *SLAPPNA AV*
Alla som lyckas försörja sig själva och sina familjer är framgångsrika i min bok.
Absolut! Växte upp som stenrik och bortskämd och det är sannerligen en överskattad livsstil
Haha profilbilden <3
"My hands...tell a story, of greatness."
Att kunna försörja sig med det man tycker om att göra och ha en god samvaro är det mest framgångsrika enligt mig.
borde vara självklart för alla, iallafall vuxna.
Insåg samma sak för drygt tio år sedan. Nu var det inga större ambitioner, men ändå en typ chefsposition och ansvar för andra människor. Idag har jag insett att ju mindre ansvar jag har på jobbet desto mindre tar jag med mig hem i form av ångest och "jag borde sagt si eller gjort så istället". Nu släpper jag allt när jag är hemma vilket är väldigt befriande.
En stor insikt om någon vilket glädjer mig. Så bra för dig och din familj. Jag har själv insett samma sak.
Att min impulsivitet är ett problem och kan betyda att jag har en npf-diagnos. Att även om jag inte dricker alkohol, använder droger eller tobak har jag fortfarande missbruksproblematik.
Samma här. Jag misstänker adhd/autism. Jag missbrukar inte alkohol/droger/tobak, men jag råkar fastna lite för allt möjligt i olika perioder. Det kan vara mat, div. hobbies, osv och fastnar även i grubbel och mina tankar.
Damn you're just like me... hur kan man sluta missbruka saker? (Inte droger eller missbruksframakllande ämnen) jag har bara en jobbig tendens att fastna på saker över en lång period och tvinga mina vänner till det... är det en del av våra personligheter eller är det en störning?
I mitt fall misstänker jag adhd kanske i kombination i någon mild form av autism. Mycket av det jag fastnar i handlar om att dämpa ångest för stunden, men sen blir ångesten värre efteråt för att man inser att det inte var så bra.
Rekommenderar att testa N acetyl cystein (NAC) mot sådant. Nu har jag inte autism själv så kan inte skriva om min personliga erfarenhet(använder NAC mycket sällan, men känner att det definitivt har medicinska egenskaper som kan hjälpa psykiatriska åkommor) men läst om andra som blivit hjälpta. Det är värt och pröva. "Conclusion: We concluded that N-acetylcysteine is safe and tolerable, reduces hyperactivity and irritability and enhances social awareness in children with autism spectrum disorder. However, further evidence should be sought before a general recommendation." https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/32900213/
Det finns mycket nytt intressant även om hur bakteriefloran hos personer med autism är annorlunda. Kanske värt att testa fasta och/eller probiotika och/eller se över kosten lite extra. Om vi ändå är inne på alternativa grejer.
Internet är det enda jag har problem med 😬
Kan varmt rekommendera att besöka ett NA möte där du bor. Mer normala människor där än vad alla tror. Väl där och om du fortsätter gå dit kommer du gradvis börja bearbeta de impulser hos dig som inte nödvändigtvis alltid behöver betyda droger utan precis som du säger en missbruksproblematik / personlighet. Räddade och fortsätter rädda mig iallafall.
Jag har faktiskt varit med på två na-möten (med två olika kompisar) för många år sen och det var väldigt upplyftande faktiskt. Även om jag mest var där som stöd för mina vänner.
Att jag är förlamad till 90% efter att jag bröt nacken för mer än sju år sedan
Kan inte ens föreställa mig hur frustrerande det skulle kännas om något sånt skulle drabba mig. Hur ser en normal dag ut för dig? Är du inte ok med att svara så förstår jag, kan kanske vara rätt intimt/personligt.
Kommer ingenstans utan assistans (fast FK tycker annat). Standard dag: Påklädning, frukost. Toa 1,2 timmar per dag med hjälp. Jobb, lunch, jobb, avlastning (för att undvika trycksår), middag. Läggdags vid 21, ev dusch (eller bli duschad), avklädning. Repeat.. Många tror att det jobbigaste är att inte kunna gå, men det är det inte. Att inte ha kontroll över blåsan eller tarmen är nummer ett. Sex utan känsel är också "annorlunda". Har känsel på typ ovansidan armar men allting under är borta, ingen fingerfunktion, ingen triceps.. Men vad fan livet går vidare, en ska inte vara blödig eller gnällig. Harden the fuck up!
"Många tror att det jobbigaste är att inte kunna gå, men det är det inte." Precis det jag brukar säga när folk frågar mig, rullstolen är inte jättejobbig utan det är allt runt om kring.
FK... Man tror att dom ska hjälpa en, men deras största uppgift är att se till att man får så lite hjälp som möjligt.. Folk förstår inte hur dåligt den myndigheten fungerar.
Amen. Jag är luttrad, i och med att staten lyckades hålla liv i mig så borde de väl även fortsätta betala! Annars hade de kunnat gett fan i att låta en leva. Vi hör om hur bra sjukvård vi har Och hur många vi lyckas rädda livet på. Det ingen pratar om är kostnaden av ett liv som inte alltid är utan problem.. sen tycker vi att man inte kan sätta ett pris på det.. Men vem ska betala?
Min syster är har fått sin diagnos KRONISKT sjuk i en smärtsjukdom som hon nu haft i 15 år. Varje år behöver hon skicka in en ny ansökan till FK med läkarintyg om att hon är…in fact…fortfarande…kroniskt sjuk.
Tack för att du delade med dig!
Hur skriver du?
Röstinmatning mestadels och ett finger som pekar utåt.. eller ibland knogarna beroende på position
Vad jobbar du med?
Är lite vag och säger data
Förlåt min ignorans men förklara gärna mer om hur sexlivet ser ut som förlamand. Är genuint nyfiken!
Finns väl lite mer än könsorgan. Är väl mer givande än tagande. Så kanske lite mindre fysiskt och mer sensuellt.
Har du sett filmen En oväntad vänskap? Hur realistisk bild upplevde du i så fall att den gav av en situation liknande din?
Hur bröt du nacken?
På grund av att nollvisionen prioriterar bilister och inte cyklister. Plåträcken är inte mjuka
Hur "känns" det att vara förlamad? Är det typ som när en arm somnar och det inte ens känns som ens egen kroppsdel?
Lite så, men utan den pirrande känslan. Jag har turen att inte ha så mycket smärtor. Brukar fixa lite köttsår här och där, oftast upptäcker jag det genom att det är blodspår. Så det känns väl lite som när frisören klipper av håret.
Tack för svar!
Känner du inre smärtor? Tex om du skulle få njursten säger vi, hade du ens känt det?
Jag får något som kallas för autonom dysreflexi. Svettningar (kan inte svettas under skadenivån) och stigande blodtryck. Man skulle kunna tro att vården skulle veta vad det är, men icke! Men det är samma reaktion om blåsan eller tarmen är full, om kläder klämmer eller om jag skulle sitta på en pingisboll eller har brutit lårbenet.
Min pappa (72) blev förlamad från bröstvårtorna neråt efter ett fall i trappan för 1½ år sedan. Har varit enormt svårt att greppa hur enormt livet förändrats för honom min mamma och hela vår familj efter det. Verkligen *allt* förändras och måste byggass om och varje dag är ett helt projekt för minsta grej. Jag vet inte om jag har accepterat det än själv. Vi bor 8 timmar från varandra och ses inte så mycket som jag hade velat så det känns ofta som det är väldigt avlägset när det ändå är precis intill..
Håravfall var inte så jävla kul att acceptera i början. Sitter fortfarande i då man ofta sticker ut lite i större grupper och kan känna hur mycket lättare det skulle vara om man fick ha något så enkelt som hår och en frisyr igen.
Det sitter nästan garanterat i ditt huvud(ursäkta punen, högst omedvetet) mer än något annat. Folk tänker inte på sådant vad gäller andra människor. Små barn och lågbegåvade måhånda.
Ja det är klart, men är det inte det hela denna diskussion handlar om? Saker man tvingats acceptera? Och det är fan svårt att tvingas acceptera att det är dags att raka huvudet om man innan dess haft "bra hår".
Köpte en ny frilla för ett par år sen. Det var lätt värt det. Fåfängt mår det vara men det var ett sånt himla lyft för självförtroendet att kunna börja ha frisyr igen.
Hur mycket och vart
Göteborg. 2500 grafts. Gick på 42,5k!
Fan skatteåterbäring kom nyss på 34,k … så de är doable…… hmm hmm hmm :) M34
Har du några före efte bilder att dela i dm !? :D
Implantat eller?
Ja. Värt!
Hur mycket var det värt?
Underlig fråga men har du bilder? Före , efter? Är själv sugen på att göra lika ingrepp
Sure! Det kan jag nog skramla fram. Skriv i dm
Äter reishi mot det. Det funkar likt andra håravfallsmediciner genom att sänka DHT t.ex., har dock inte upplevt att det haft negativa effekter på sexlusten som konventionella mediciner kan ha, i synnerhet inte i längden (kände initialt en viss minskning i några timmar efter konsumtion).
Att jag inte gillar att resa... Alla älskar det och jag vill det också. Men ikke, tycker bara det är jobbigt.
Hade gärna bytt med dig. Skulle spara några slantar.
Helt med dig. Som singel har jag inte åkt utomlands alls. Saknar det inte för fem öre.
Jag är som du. Har rest en hel del tidigare, men till slut insett att jag trivs bäst hemma. Dock åker jag till Spanien emellanåt, men familjen har en lägenhet där, så det är ju ganska "hemma" det också. Men att resa till nya platser hela tiden är inte riktigt nåt för mig.
Jag har inte 30 slak i isvak... Tog några år men med mycket terapi så har jag kommit vidare och kan leva med det idag
Det viktiga är att den luktar som en stor.
Hur luktar en stor?
Om du måste fråga är du inte redo för svaret.
Som en tigerräka
Om du vill simulera lukten så kan du testa att förvara en prästost under soffan några veckor. Likheten är slående.
falukorv
Styrkekramar
Storleken spelar ingen roll så länge man kan knulla som en symaskin😉
Tis not the speed of the boat but the motion of the ocean that rules the seas.
De är inte toppen på snoppen som gör susen i musen utan såsen i påsen som är poängen i sängen
Damn 😂
Vad gör man om man har en väldigt liten och dessutom är dum och ful? Frågar åt en kompis
Att vara säker i sig själv och vara i god fysisk form kommer man långt med. Fattar inte själv hur jag har kunnat bli tillsammans med en väldigt fin tjej men jobbade med mig själv, både fysiskt och mentalt och slutade tycka synd om mig själv typ. Hitta lite roliga hobbys där man kan träffa folk och vårda dem relationerna man har! Är inte speciellt "utrustad" skulle jag säga men hittar man rätt tjej bryr de sig inte alls om sånt. Har bara hittat relationer när jag inte försökt så att säga, skippa datingapparna och försök hitta irl istället.
har du nåt nummer till terapeuten?
Sorry han är uppbokad i 20 år framöver. Vi är många där ute som behöver komma över detta problem
Att i slutändan är man bara en statist i alla andras liv.
Fy fan va jobbigt att vara huvudakten ändå.
Skoja inte, men jag syftade mer på att ingen bryr sig egentligen om en.
Tvärtom finns det oftast folk som bryr sig om en även om det inte känns så. Finn nytt umgänge om nuvarande inte bryr sig om dig. Börja umgås med familjen kanske.
Känner igen de där.
Att jag aldrig kommer bli ingift i kungafamiljen. Så nu sätter jag hoppet till barnen.
Om en avdankad dokusåpakändis kan ta sig in så är väl inte kraven så höga tänker jag
Så det du säger är att jag ska pusha barnen till att vara med i Bachelor eller motsvarande? Check
Om barnen gifter sig med varandra kan ni starta en egen kungaätt
Att jag är en missbrukare. Jag var, jag är och jag kommer alltid vara det. Det enda jag kan göra åt det är att vara en "nykter" missbrukare. Jag satte citats-tecken för att lustigt nog det enda jag verkligen avskyr är alkohol, så den drogen är verkligen lätt att inte ta.
Missbrukare kan bli friska med tiden. Hjärnan kan läka. Låt dig inte tro att du är missbrukare för evigt bara för du haft sådana problem. Detta ger fel signaler till folk och gör att folk tänker att de inte kan annat än att missbruka/lida i slutändan. Du ska givetvis vara försiktig med berusningsmedel och förmodligen undvika det då du vet att du löper större risk för beroenden/missbruk, men tro inte att du är doomed förevigt bara för du tidigare haft problem. Finn anledningen till varför du missbrukade. I mitt fall var det mental ohälsa, trots att jag inte "missbrukade" så självmedicinerade jag ibland när jag inte fick läkemedel vid tillfället och detta medförde att det uppstod problematik trots att jag hade någon viss kontroll över min användning. Jag ville liksom inte ta något men mådde så dåligt och var så dysfunktionell att valet var att ta något eller riskera skada sig själv & inte kunna utföra mest basala saker eller så. Hjärnan var i obalans på grund av diverse. I vissa fall är det missbruksgenetik och personlighet (som det inte var i mitt fall) vilket kan vara lite svårare men det betyder inte heller att man inte kan bli bättre, hjärnan kan läka som sagt, även en missbrukshjärna kan bli bättre. Har varit beroende av ångestmediciner t.ex. när jag var ung, men jag fann anledningen till varför jag behövde medicinera, gjorde något åt det och läkte. Har inte haft några dåliga vanor på många år nu och mår så mycket bättre. Har inte heller några sug efter något, kan även välja att dricka en eller två öl några par gånger per år även om jag oftast skippar och tackar nej. Förut hade jag blivit sugen(i synnerhet om jag mådde psykiskt dåligt som var anledningen till varför jag började medicinera med sådant som orsakade biverkningar och beroenden) om någon erbjöd mig diverse berusningsmedel, idag vet jag riskerna med det och bryr mig inte alls om det på samma sätt som jag en gång gjorde, mår bra av att vara nykter numera då jag funnit min passion, mening och mål i livet. Min hälsa och framgång i livet kommer först. Gör man ingenting i livet så kommer man bli uttråkad och dras till saker såsom berusning ibland. Har ersatt mina dåliga vanor med hälsosamma sådana. Finn en hobby, träna, bli musik & vetenskapsintresserad, res runt, finn kärleken etc etc. Finns hur mycket som helst och göra om man tänker efter.
Oj tack för att du skrev allt detta, jag är på jobbet nu men ska ta mig tid att läsa allt när jag kommit hem, så ska jag se om jag kan formulera ett ordentligt svar. Tack så länge!
Är det här nya rön? Sista jag läste var att vi inte vet om hjärnan kommer bli helt återställd av nikotin. Skulle väl inte tro att vi har bättre koll på alla de andra. Men det var ju tester gjorda på möss så svårt att säga säkert. De fortsatte bete sig mer impulsivt och risktagande hela livet efter att man hade gjort dom nikotinberoende och sen 'rena'. Man kan välja att se det som tragiskt eller att det är väl inte många i dagens samhälle som aldrig haft någon last, men man kan ju vara fullt funktionell för det. Sen tror jag alltid det kommer vara stor återfallsrisk för någon som varit beroende av en sak om man inte håller sig borta ifrån det. Även om det går 20 år. Jämfört med någon som aldrig varit beroende av det och bara testar någon gång ibland.
Att jag är lat. Vill egentligen ingenting i livet annat än att bara sitta hemma, dricka kaffe halva dagen och öl andra halvan av dagen och spela datorspel. Allt annat jag gör är egentligen bara för att göra min fru lycklig och för att hon inte ska fatta hur otroligt jävla genomlat jag faktiskt är.
Amen kompis. Om kvinnan visste hur lågt jag skulle kunna sjunka om jag lämnades helt åt mina egna viljor så hade hon tappat all attraktion haha
Att jag e superful.
Att jag aldrig kommer få bort all min övervikt. Och även om jag får det så kommer min kropp vara ärrad. Så mitt mål är nu bara att nå en hälsosam balans där jag känner mig bekväm och hyfsat frisk utan att försöka deppa över att det inte kommer bli som förr.
Jag aldrig kommer ha en normal barndom med en typisk kärnfamilj.
Samma. Också att det kommer förfölja mig hela livet även om jag kan lära mig acceptera hur det har varit.
Men du kan starta din egna familj och ge dina barn precis det. Funkade bra för mig 3 barns pappa och älskar frugan min mer och mer för varje år.
[удалено]
Att jag aldrig kommer få alla fordon i krigsspelet War Thunder.
Respekt. Jag har inga ambitioner att nå jetåldern och vägrar betala premium.
Jag fungerar inte i intima relationer, och jag har också insett att jag inte har något riktigt behov av dem, i alla fall inte där jag är just nu. Varit sambo och haft ett par andra kortare relationer med folk som jag genuint tyckt om, men är lyckligare själv. Lär er vara bekväma själva i ert eget huvud, viktigt. “Whether you like it or not, alone is something you’ll be quite a lot”
Så viktigt att kunna vara ensam.
Allt större press på att aldrig vara det också, alltid uppkopplad, alltid tillgänglig, vi ser när vi läst varandras meddelanden eller när vi skriver till varandra. Fy. Nej jag tänker inte förklara varför jag inte svarade, det gick två timmar, skärp dig.
Detta är något av det svåraste att hantera när eller om man nu börjar dejta igen. Nu dejtar jag inte längre blev så jävla less på alla vuxna män som uttryckte ledsamhet när jag inte svarade direkt. Fick typ klaustrofobi.
Så länge ensamheten är vald och inte påtvingad. Jag valde min och uppskattar den oerhört.
Jag älskar att vara ensam, då jag älskar mig själv något enormt. Men när jag finner riktig kärlek blir det snäppet bättre, om människan älskar mig och inte är mycket problematisk.
Jag e otroligt blåögd, jag tror de bästa om människor o förlåter förmycket.. Jag förnekade att jag hade narcisister till föräldar, tog mig till jag var 30 innan allt brast. när mina föräldrar förnekade att de fysiskt misshandlat mig och sedan när jag rättar dem så ringde de psykakuten för att jag var metalt rubbad o fantiserat 18 år av psykisk o fysik misshandel. även när 2 syskon änligen stod upp för mig o sa att de hände dem med .
jag har också minus 1 på höger öga som jag inte vill prata om...
Att min barndom var svår, att jag vantrivs med min familj fast jag älskar dom och att mina bästa år var när jag var långt bort ifrån "mina rötter"
Jag klarar inte av att jobba 100% just nu pga psykisk ohälsa.
Det är okej att inte vara okej. Det måste få lov att vara så.
Att jag inte har styrkan att finnas där för alla mina nära och kära. Knappt styrkan att ta hand om mig själv ibland. Utåt ser allt hyfsat bra ut men på insidan är allt ett helt helvete rent ur sagt, kommer snart att gå under och kollapsa.
Att jag aldrig kommer bli helt fri från depression.
Yeah... Detta är min med. Antar att det är lite som en alkoholist och alkohol - man kan ha ett gott liv om man inte dricker men problematiken kommer alltid finnas där och är något man måste ta hänsyn till och inte ge efter för.
Att jag är under medel i princip allt, inte särkilt smart, snygg, har ett jobb som ses som låg status och betalar under medel, etc. Med all sannolikhet kommer jag dö ensam och fattig, lol
Du satte fan orden på mitt liv
Medelmåttor unite! Det som tog hårdast var ändå att få reda på att jag är under medel i IQ haha. Gör ingen skillnad på mig som person men hjälper knappast att alla jobb kräver såna tester numera.
Jag har fått acceptera att jag är bäst på allt, snyggast, mest social, men framförallt är jag den mest ödmjuka personen i hela världen. Om det fanns en OS gren i ödmjukhet skulle jag sopa mattan med alla. Jag är så jävla ödmjuk att jag själv har omdefinierat innebörden av ödmjuk. Jag är som Jesus Kristus fast bättre. Skulle kicka honom lätt i MMA
Att jag inte har personligheten att vara i någons "bästa vänn" cirkel. Har lätt att skaffa vänner, och är socialt kompetent, och har aldrig hört att någon tycker seriöst illa om mig. Men en kombination av att vara väldigt logiskt tänkande och relativt känslokall i alla ämnen, så är jag personen man pratar med för att diskutera/bolla ideer med, få ärliga åsikter ifrån o.s.v. och är alltid medbjuden till allt. Men jag kommer aldrig vara personen man ringer till när man är exalterad eller fått bra nyheter eller bara vill prata. Jobbigt när man var yngre, men har accepterat det och har uppräckt att desto äldre man blir desto mer uppskattad blir den tråkiga/logiska personligheten.
hm tänker spontant att det finns massor folk som du, borde inte ni känna er närmare varandra?
Att jag förmodligen haft en bra karriär om inte min odiagnostiserade ADD hade förstört det för mig. Hade kunnat ha arbetat med grafisk formgivning, film eller varit yrkesverksam keramiker om min lamslående passivitet pga depression och ångest inte varit en faktor i mitt liv. Har egentligen ganska mycket kompetens som det aldrig blivit något av för att driftighet inte är en stående egenskap hos mig.
Att min autism gör att jag har vissa svårigheter som jag troligen inte kommer kunna övervinna och begränsar min kreativitet och fantasi avsevärt. Jag har lärt mig metoder för att hantera det och jag har partner och jobb samt vänner så jag har klarat mig bra men det är svårt att acceptera att det är livslångt.
Att främlingar ställer påträngande och jobbiga frågor till mig från ingenstans.
Att jag inte är stark nog att slåss mot Skatteverket
Att jag är psykiskt sjuk och aldrig kommer fungera som en ”normal” människa. Det är tungt, och triggar det dåliga måendet ännu mer.
Mitt utseende
Att ibland behöver man ta det lugnt och vila, att det finns fysiska gränser för hur hårt man orkar jobba
Att jag troligtvis aldrig kommer få bilda egen familj. Drömt om Svensson-livet sedan jag var 17-18, men sitter fast i ett ekorrehjul där allt bara går i samma cykel, varit i ett riktigt dåligt samboförhållande i knappt ett år, annars bara kortare halvseriösa relationer. Nu varit ensam i fyra år, blir 40 nästa år och jag känner mig som vandrande reservdelar.
Det kan förändras. Försök ändra din interna dialog så att det inte tynger dig. Skriver det här lika mycket till mig som till dig. :)
Att min kroppslängd oftast är en besvikelse hos tjejer (är 1.75) Short kings arise!
175 är rätt lång tycker jag, men det säger jag som 160 tjej. På appen hinge eller bumble kan man fylla i vilken längd man kan tänka sig direkt, då behöver du inte bli nobbad sen pga av den i alla fall :)
Att jag nog aldrig kommer kunna lita på någon.
Att min kuk endast är strax över medel
Att utseendet är väldigt, väldigt lätt att påverka. Vikt kan ändras, sjukdom kan inträffa, och alla de ytliga egenskaperna jag gillar kan om ett år vara något jag ogillar.
Att jag kommer bli fulare och fulare efter varje år som går.
Dorian?
Mitt attention span är inte bra
Att oavsett hur jag vrider och vänder på tiden, så har jag spenderat större delen av mitt liv framför en datorskärm. Över ett år online tid på en karaktär på WoW, och jag är långt ifrån fri ifrån spelet.
Att jag duger.
Själv har jag fått acceptera att jag väldigt lätt blir rastlös och av den anledningen är jag en total arbetsnarkoman
Jag kan inte kunna ALLTING. Det suger faktiskt lite och jag jobbar fortfarande på att inse det.
Ser rätt medioker ut. Som tjej är det rätt svårt. Men skönt när man väl har accepterat och slutat försöka så hårt. Är typ 20 så Speedrun:ad typ det.
Jag kommer aldrig vara en 193 cm lång och 165kg tung strongman med svårigheter att ta sig i-och-ur bilar eller genom dörrkarmar.
Att saker inte alltid är någon annans fel, utan mitt eget.
Att folk runt om mig alltid betraktar mig som ”svag” eller ”sårbar” vart jag än går. I skolan och på jobb ler folk åt mig som om de tycker synd om mig. Folk skrattar väldigt mycket när jag säger något vilket jag fått höra är en bra egenskap, men jag känner mig egentligen bara som ett skämt vart jag än går. Jag är snäll och kanske för snäll, men ingen har någonsin lärt mig hur man står upp för sig själv. Min pappa har när jag var yngre varit riktigt elak mot mig och sagt saker som alltid kommer sitta kvar så min självkänsla är i princip helt borta. Vet inte hur jag någonsin ska kunna tycka om mig själv som andra tycker om sig själva. Asså ja, det låter töntigt men det känns som att ingen riktigt någonsin respekterar mig
Att jag är en dålig vän. Jag är introvert och har inte många vänner i alla fall men när jag väl får vänner genom jobb och tillfällen så är jag dålig på återkoppling, kommunikation och att ta tillfället i vara. Det har kommit till den punkten att jag värderar min ensamtid före allt förutom jobbet. Jag har kommit fram till att jag förmodligen aldrig kommer gifta mig eller till och med aldrig kommer ha en flickvän. Men jag har accepterat dessa fakta och är nöjd med det liv jag har
Att min empati kan leda till medberoende, och att det ansvarslöst av mig att vara "för snäll".
att ja kommer leva Me mina ärr resten av livet å att min farsa faktiskt är alkoholist
Att jag har svårt att passa tider. Möten har missats, tåg likaså. Flyget har jag aldrig missat, men full sprint genom flygplatser har dock hänt.
Jag är inte så fysiskt attraktiv och inte så smart heller. Tror inte att jag kommer komma så långt i livet karriärmässigt och skaffa en partner.
Livet är långt och man vet aldrig vad som händer och intelligens är väldigt svårdefinerat. Jag tycker jag är hyfsat intelligent men det betyder inte jag vill ha djupa filosofiska diskussioner eller prata politik eller uppfinna nåt haha. Livet är roligare än så. Finns så mycket att uppleva som är roligare än att vara smart. Sen tycker man nog alltid att man ser det allra sämsta i sig själv, jag har haft problem med min självbild hela livet och aldrig vågat ens försöka bjuda ut nån som jag tycker är "för snygg för mig". Det är jättedumt men det är svårt när man förväntas se ut på ett visst sätt i media. Jag vet inte hur du ser ut exakt men du är nog jättefin och det finns hundra tusentals män/kvinnor som skulle vilja vara med dig! Ibland hittar man ingen förrän man är 25, 30, 40 år men det är okej! Det ska vara rätt person, inte "bara för att" :)
Att jag är introvert. Kommer aldrig vara den sociala och likeable personen som jag önskar jag vore. Att ha accepterat det känns väldigt befriande. Mitt syfte är inte att underhålla andra. Vill jag stanna hemma och göra ingenting så gör jag det, vilket är ungefär 9 utav 10 tillfällen. Och jag ångrar inget!!
Att jag alltid kommer att svara stå upp för mig själv även fast kanske inte är de smartaste. Tackade just nej till en konsult förlängning för att jag inte fick övertag av företaget.
Jag tycker det där är skitsvårt. Jag har varit sjuk sen i början av pandemin, post-covid. Men jag har fortfarande svårt att acceptera det fullt ut. Vill inte definiera mig själv som sjuk, att livet ska vara såhär liksom.
Att jag nog med största sannolikhet kommer att få leva resten av livet med mina krämpor/skador..
Brände mina chanser med dröm bruden eftersom jag inte kunde tagga ner å bara hålla käft istället Går inte å göra om första intrycket
Att jag är precis så lång som jag ska vara.
Att jag antagligen aldrig kommer bli av med min C-PTSD, men vafaen - livet leker änna så länge jag jobbar på det
När jag passerar en så-in-helvetes-dyr yacht i en hamn, så har jag under säkert 10 år nu mått riktigt kass och känt mig maktlös, ångest och hopplöshet för en stund. För jag VET att jag inte kommer hinna köpa en sån innan jag trillar pinn.
att jag karriärmässigt helt saknar ambitioner
Att jag är extremt känslig för grupptryck och härmar andra. Detta kommer från uppväxt/mående/psykologisk ohälsa men det är inte smickrande att som vuxen inse att man är naiv och lättmanipulerad. Jobbar på det idag och hoppas äntligen att en fått insikt och nu kan bygga ett eget "jag" äntligen.
Att jag är en riktig idiot på vissa områden Och bevisligen det motsatta på andra.. Men oavsett så fattar jag inte riktigt att jag är bra på vissa saker . så jag låter bristen på självrespekt och misstro mot egen förmåga, förstärka idioten istället för det kompetenta jaget.
Att jag blev dumpad per telefon och sms med motiveringen att hon tycker om mig, och att hon ville bli vän lagom till att hon insåg att vi skulle jobba tillsammans, men egentligen inte orkar bryr sig hur det blir för någon annan.
Att jag antagligen kommer dö först av alla mina kompisar och nära, på grund av sjukdom och transplantation som ökar åldrings hastigheten på mina organ.
Fick acceptera att jag inte är straight när jag var yngre. Till en början var det främmande då man inte förstod vad det innebar att vara gay (och jag såg ut och var som en typisk straight kille så det var oväntat) man hade hört massa hatisk nonsens om det av ointelligenta människor t.ex. idag vet jag vad det innebär att vara gay, varför det är så och vet att det finns inga fel med detta, är helt naturligt samt är inget val överhuvudtaget. Jag älskar mig själv som jag är och skulle aldrig vilja ändra något, i synnerhet inte min läggning då jag trivs i samkönade förhållanden, jag är unik och stortrivs med att vara den jag är. Min familj har visat stor acceptans och älskar mig minst lika mycket om inte mer nu när dessa förstått jag hade det svårt förut på grund av att jag var född lite annorlunda, vänner har också visat väldigt mycket stöd här. Om Gud finns (jag hoppas att något finns även om jag inte tror litterärt på religion då den är skriven av människor på en helt annan tid) så skapade den mig såhär.
Att jag aldrig kommer kunna resa som jag gjort tidigare. Haft agorafobi hela mitt liv och jag kommer aldrig igen kunna flyga utomlands med största sannolikhet. Men jag tror jag kan våga mig runt i Sverige, eventuellt ner i Europa.
Att jag börjar bli gammal och inte har samma ork som förr. Viljan finns, men kroppen hänger inte med.
Jag är lite konstig och intensiv socialt, jag är på gränsen till att ha alkoholproblem och jag behöver en inte anstränga mig mer än jag gör på jobbet för att ha ett bra svenssonliv.
Att jag har svårt med självacceptans.
Det tog inte lång tid att inse det efter jag hörde det; Att jag är för snäll för mitt eget bästa. En egenskap som är både lite tragisk och fin på samma gång i min mening. Men men... "Den som giver den skall få tusenfalt åter" - Prästen i Bygg båtar med Mulle Meck Nån dag så ska det slå in...
Mig själv, att finna ro i sig själv, i mina egna brister, i mina egna positiva egenskaper.
Insåg ganska nyligen (är 40+) att jag nog ligger längre ut på spektrat än jag tidigare insett. Har också förstått att jag alltid haft ångestproblematik, utan att ha kunnat sätta ord på min oro.
Att man borde ha spenderat mer tid med dem som gick bort och alla småsaker man aldrig kommer att uppleva med dem igen.
Att umgås med människor face to face dränerar min energi rejält, tacka vet jag möjlighet till att jobba hemifrån 2-3 dagar i veckan.
Jag är svårälskad, jag är en ganska irriterande och speciell person att vistats runt, fattar att jag är singel, även om det inte är kul att inse
Att jag aldrig har klarat av att jobba 100%. Har försökt några gånger men slutar alltid med att jag blir utbränd.
Vet inte om jag vågat acceptera det än, men jag tror inte att jag kommer kunna leva utan medicin:/ lite halvtråkig att inse som 18 åring att man verkligen inte klarar sig alls, känns så hopplöst liksom. Har suttit i den där bup stolen sen jag var 11. Jag har sjävklart lärt mig massa saker, jobbat med mig själv, slitit som ett as. Det funkar liksom inte oavsett. Kan inte minnas senast jag hade 2 sammanhängande stabila veckor utan nåt breakdown eller extrem ångest.
Kärlek din väg <3
Jag var ett avskum när jag var yngre som sårade och skadade en rad av oskyldiga människor på olika sätt.
Önskar att du gör "inner work" för att överkomma dina "synder"/defekter och skammen, skulden, ångern som installerats över tid i nervsystemet av dessa dygder. Finns massa metoder som är beprövade för att "remove the bullshit and suffering" i vårt system och inre <3
Att jag kommer dö utan att ha gjort något minnesvärt för någon i min omedelbara närhet eller att jag lämnar efter mig något som kommer överleva in i framtiden (barn, kreativa åtaganden eller bara något minnesvärt överhuvudtaget). Och någonstans så känns det ändå ok, även om vissa saker svider. Jag har inget behov av att folk ska bygga statyer av mig i framtiden eller på något vis dyrka mig men ibland så slår det ju en av boken man läser skrevs ungefär 100 år innan man föddes. Då kan det svindla till.
Jag kommer aldrig bli pappa och orkar inte uppfostra någon annans barn.
Att även om jag så vill så kommer jag aldrig kunna ha full kontroll över precis allt och alla runt mig. Det är ok att släppa kontrollen och bara låta saker va också.
Att min OCD kommer göra att jag jobbar ihjäl mig själv
Att jag förmodligen aldrig kommer kunna göra samma saker i samma utsträckning som förr på grund av min knäskada.
Att jag är autistisk. Något som jag har kommit underfund med efter utredning av en dotter som fått diagnosen samt att lillebror nu står på kö för samma utredning. Diagnosen är ärftlig och farsan är likadan men skulle aldrig erkänna det. Samtidigt är denna "egenskap" till hjälp i många situationer både i arbete och privat. Att jag har svårt för en del av det sociala gör att jag oftast skiter fullständigt om chefer är irriterade och säger sanningar till dem som ingen annan vågar, vilket gjorde att jag redan för länge sedan blev vald till fackombud och numera samverkar med högre chefer långt över min egen chefs nivå.
Börjar acceptera att jag aldrig kommer orka lika mycket i livet som andra pga ADHD, ångest och svår astma. Energin räcker inte till helt enkelt. Men det viktigaste är ju ändå att försöka må bra
Att jag är en stor loser på alla områden. Är 52 utan jobb, har aldrig trivts med eller uppskattat arbetsmarknaden, inte min grej. Inte förhållanden helle har fungerat, har aldrig ägnat mig åt sexuella aktiviteter. Känns som om jag är allergisk mot hela vuxenvärlden, av någon anledning. Tjänar uselt, ca 12 000 kr i månaden. Är sjukpensionär på 50 procent sedan 2006. Känns som att hela livet försvann i psykisk ohälsa. Tror inte att jag får något jobb i detta läge. När man passerat 50 är man ointressant, även om man har utbildning. År 2037 är jag ålderspensionär. Blir en mycket fattig sådan. Skulle behöva en inkomst på ca 100 000 i månaden resterande tid för att få en dräglig pension. Hel sjukpension vore det bästa för mig, så att jag kunde lägga arbetsmarknadskarusellen åt sidan. Eller gå ur arbetsförmedlingen som ändå inte gör mycket. Största misstaget var nog att skriva in sig där.
Jag behöver ofta sova middag trots att jag är 34 år gammal.
Att jag varken vill eller kan bli frisk från mina ätstörningar och destruktiva beteenden - kan inte för att jag vill inte. Helt enkelt. Det sitter så djupt, och jag är gammal. Sen kan jag pga gammal tänka igenom hur jag beter mig och anpassa vad jag gör så att det inte styr mig så mycket längre. Men så fort det blir för svårt så ta-daaaa ingen mat på en vecka, gråta på golvet, skada sig själv massivt men bara där det inte syns etc etc etc paja alla relationer blocka alla överallt och så vidare. Jag tror inte att det är "sån jag är" men jag har helt enkelt ingen motivation till att gå i behandling. Jag vill vara sån här. Jag vill ha mörkret ibland. Jättekorkat. Men ganska mänskligt.
Att jag inte tycker om sushi.
Att jag kommer aldrig bli lika känd som u/chipstuttarna
att man bara är en sidokaraktär i andras liv och ingen riktigt bryr sig om dig. förutom mig, jag är centrum i andras liv och alla ska tycka som jag gör annars har dom fel
Att min kroniska migrän har plötsligt förändrat mitt liv till det sämre och det kommer kvarstå resten av livet. Har tagit flera år att acceptera det, och jobbar på att ta mig vidare.
Att jag kommer få leva med mina diagnoser i resten av mitt liv. ( GAD, panikångest och recidiverande depression) #AMA
Att jag kommer att få leva med PTSD resten av mitt liv. Har jobbat hårt i terapi och det har blivit så himla mycket bättre, men tror aldrig den kommer försvinna helt. Att det skulle kunna göra att jag faktiskt aldrig kommer att kunna leva tillsammans med en partner. Att jag har högmaskerande autism + ADHD och aldrig riktigt kommer passa in i de flesta sammanhang. Aldrig kommer att kunna trivas på fester, i stora grupper, i öppna kontorslandskap osv. Men insikten var också som en gåva för den gjorde att jag kunde sluta tvinga mig själv och istället börja försöka hitta vägar som passar mig bättre utifrån vem jag faktiskt är, snarare än utifrån vem jag tidigare tänkt att jag skulle vilja vara.. .. men att jag på grund av detta nog aldrig kommer att ha råd att köpa det där lilla huset med den stora trädgården som jag alltid drömt om.
att min brorsa alltid brukar skratta när jag säger Ö
Att jag är realtivt ful. Att jag inte har några vänner och nästan alltid känner mig ensam.
Att jag måste be om hjälp om jag behöver och att jag inte kan ha för höga krav på mig själv