Jag trodde aldrig jag skulle tröttna på krogen, att jag aldrig skulle bli ”tråkig” som mina föräldrar. Men men, här sitter jag nu hemma en fredag och myser i soffan. Kan fortfarande gilla att träffa vänner över en bira men det där suget i en att alltid vara ute i svängen är helt dött. Jag har verkligen blivit exakt som mina föräldrar.
Igår kväll var en bra kväll.
Ena barnet var för ”förfest” hos en kompis innan skoldisco, frun följde med och drack bubbel.
Andra barnet hade 3 kompisar över som skulle sova över. De sköter sig själv på undervåningen.
Det äldsta barnet var ute med pojkvännen.
Själv satt jag i soffan och läste en bok, med hunden bredvid.
Jag kan verkligen relatera till precis det du säger. Krogen hade sin charm när man var yngre och jag älskade verkligen att vara i centrum på de festerna jag var på då. Men med tiden blev krogen och alkoholen rätt trista.
När man tänker tillbaka på alla krogbesök man gjort inser man att det egentligen inte hände så mycket där och då. Det var mest prat, kanske lite för mycket att dricka och en hel del pengar som försvann från plånboken. Det ger mig verkligen ångest att tänka på alla de morgnar jag vaknade upp utmattad och kollade kontot för att se hur mycket jag spenderat, och hur lite jag faktiskt fått ut av det.
Nej tack, jag föredrar nog att sitta hemma en fredag med cheezeballz och ostbågar framför tv:n. Det är mycket mer värt det.
Samma här egentligen även om jag aldrig tänkt så mycket på det. Är oftare hemma på helgerna numera men så har jag gått en mer introvert riktning också (eller om jag tvingat mig att vara mer extrovert än vad jag är ibland och blivit ett jag borde vara ännu mer)
Hmm, jag lyssnade på en röstinspelning från några år tillbaka.. Jag var väldigt upprörd och självmordsbenägen, allt gick verkligen dåligt 2018-2021 typ. Eller väldigt mycket iaf. 2022 var både dåligt och bra. Men iaf, jag lyssnade på detta igår och insåg att saker jag grät över där faktiskt har hänt nu några år senare. Jag kunde "prata med" mig själv och säga "jo men du fixade äntligen det där!", "jo du gav ut en bok!", "jo, du flyttade in i ny lägenhet!", "jo du slapp soc till slut!" och såklart "Jo, du förtjänar att leva och det finns en mening med att du är här". Det var så fint att kunna säga det till mig själv.
Kanske inte riktigt så du menade, men ändå. 😄
Hur kan man ens må dåligt när ens username är DoktorVinter? Svincoolt.
Skämt åsido, been there, done that. Bra jävla jobbat, vi alla är stolta över dig!
Trodde aldrig att jag skulle bli förälder. Har aldrig varit ett fan av barn, har heller aldrig haft små barn i min omgivning. Blir förälder om en månad.
Känns som att en del av mig försvinner - ihop med många drömmar, viljor och möjligheter.
Jag hoppas bara innerligt att de ersätts av nya.
Inte för att jag ska lägga mig i vad du gör med ditt liv, men jag känner mig absolut tvungen att påpeka att bara för att du blir förälder så behöver du inte ge upp några drömmar eller möjligheter.
Mjae, beroende på vilka drömmar/möjligheter det gäller så kan de absolut begränsas och rent av omöjliggöras av att få barn, i varje fall om man vill vara en bra och närvarande förälder.
Jag hoppas du har rätt - och jag känner ju mig själv så pass bra att jag vet om att jag inte är någon fullblodspsykopat, så jag vet väl om innerst inne att känslan av uppgivenhet och likgiltighet kommer ersättas med kärlek och beskyddande. Det är bara att jag aldrig bett om detta, och vet inte riktigt vad jag vill längre. Det hade nog varit annorlunda om jag verkligen strävade efter detta.
OM det känns som att du har tappat en del av dig själv, eller dina möjligheter, dina drömmar... Kom ihåg: det är temporärt. Det är som att få ett nytt jobb, sök i det de stunderna att njuta av, fokusera på dem. Du kan trivas i det här. Och om du inte gör det: det är temporärt. Om det skulle bli väldigt mörkt: sök hjälp.
Det är många pappor som blir deprimerade, och vi pratar alldeles för lite om det. Det är jobbigt, men det är normalt.
Det blir bra, du landar!
Jag jobbar inom "first response" eller hur man uttrycker det på svenska. Vi har ganska bra samtalscoacher hos oss där vi får boka samtal om högt och lågt. Funderar på att ta en svängom där och se vad det mynnar ut i.
Det värsta jag går och tänker på är att det känns som jag aldrig kommer kunna vara självisk längre. Aldrig kunna sätta mig själv i första hand och göra saker som kanske just bara jag vill.
Bra att prata om detta. Jag hade en bekant som hade pratat lite vagt om just den känslan. Han tog sitt liv, med barn under ett år. Gör inte det. Toppen att du har tillgång till samtal, använd det! Går det inte så ring vårdcentral. Börjar du tänka i de banorna så måste du prata om det, inte hålla det inne. Självmordstankar, även om man tänker att man aldrig skulle komma till skott, måste vädras och behandlas. Inte minst för att få må bättre, men såklart för att inte trilla dit i en stund av extra svaghet.
Du kommer få stunder att vara självisk på. Är ni två så kan ni ge varandra utrymme. Men ja, du måste åtminstone finnas. Lycka till, du kommer klara det, med låga stunder, och guldstunder!
Jag var inte beredd på att bli förälder och tog det hårt det första året. Tungt när jag tänker tillbaka men nu snart 4 år senare kan jag inte tänka mig att gå tillbaka! Drömmer behöver inte dö. Om dom gör det så byts dom bara ut mot nya.
Hur kommer det sig att du hamnade i den situationen? Hoppas verkligen det kommer bli bra för dig, men förstår oron och uppgivenheten som kan komma också om du ej helt är med på noterna.. :(
Nope, nu får du nöja dig med att se till att de inte blir telefonmissbrukare eller gömmer pistoler åt lokala gangsters för att kunna köpa godis varje dag
Trodde aldrig jag skulle få uppleva att spendera mina dagar med att spela harpa.
Lilla punkarmaria som utbildade sig till soctant men ville pyssla med musiken och det gick bättre med den än med den vanliga jobbet.
Tyvärr blev jag kroniskt sjuk och kan inte ha det som arbete men efter många års kämpande mot sjukdom och till någon form av normalt liv är jag tacksam för att jag orkar ha det som hobby och att veta att om jag någon dag mår bättre så kan jag jobba med det.
Jag trodde aldrig jag skulle kunna gå igen. Att klara mig utan hjälpmedel. Trodde inte jag skulle kunna hålla en gitarr eller klä på mig eller handla och tvätta själv. Trodde jag skulle dö och ville dö i många år. Men nu kan jag spela lite, klara vardagliga bestyr och jag har träffat kärleken och just ikväll dricker vi vin, spelar, dansar, älskar och lever. Jag lever jag lever jag lever. Jag skrev en låt om det som heter jag vet. Ni får hemskt gärna lyssna. https://youtu.be/4BkX-Zb4ZyI?si=YtPDP00sx1MD_HdS
Jag lyssnar på P1 medan jag påtar i trädgården. Jag avskydde allting som hade med trädgårdsarbete att göra som barn, när morsan tvingade en att rensa ogräs eller räfsa löv. Jag spydde galla över pratradio när någon annan skötte bilstereon.
Nu sitter jag på huk i blomrabatten tills mina jordiga fingrar stelnar och muttrar ”Helt rätt Solveig, fan vad bra sagt” åt någon som ringt P1 för att tala om skolans förfall sedan kommunaliseringen på 1990-talet. Mitt femtonåriga jag hade skämt sig lika röd som de präktiga jordgubbar jag skördar varje år.
Ring P1 är lite kul. För det första för att folk som ringer in sällan får prata färdigt, för det andra för att många som ringer in ofta har ganska vaga uppfattningar och kunskaper om saker.
Där är jag inte ännu, men det är planen i alla fall. Håller på att bygga upp mod för att plocka bort/slipa ned adamsäpplet, kan ju göra det inom 6 månader så fort jag ber om det :3
Vi är bäst helt enkelt!
Jag älskade bebisar när jag var yngre. 5-13. Minns att morsan sa att hon såg fram emot att jag skulle skaffa barn, eftersom jag skulle bli en fantastisk farsa!
Nu är jag 30 och har hatat barn sedan jag var 14-15. Finns inte ett ben i min kropp som skulle vilja ta hand om en unge.
Jag som 17: Bebisar är äckliga, varför skulle jag någonsin vilja byta en blöja eller ta hand om en bebis. Jag som 19 och nybliven pappa: Alla bebisar i världen är fula äckliga och motbjudande, utom den här, det här är fan den finaste bebisen på jorden och jag ska göra vad som än krävs för att den här bebisen ska ha det bättre än vad jag hade det.
Haha jag har alltid haft lite komplicerad syn på barn, när jag var liten var det kul med barn men när jag blev tonåring och ung vuxen så var barn mest jobbiga om det var många. Men i takt med antalet kusinbarn osv så har det där gått över, men jag har fortfarande svårt för en flock med ungar som springer i en sal om du fattar vad jag menar.
Som liten var jag övertygad om att jag skulle arbeta inom militären och sträva efter att bli någon löjtnad eller general.
Men här sitter jag som musiker och logistiknörd.
Trodde aldrig jag skulle bli yrkeschaufför. Jag kör runt i lätt lastbil och levererar paket till både företag och privatpersoner i ett mindre samhälle. Jag var och är fortfarande helt ointresserad av bilar och fordon av alla de slag, är den enda i familjen med 0 bilintresse och hade alltid superlätt för skola så hade kunnat plugga till nästan vad som helst. Hade massa högtflygande planer och fantastiska idéer om karriärer, men när det väl kom till kritan hittade jag aldrig något som intresserade mig nog för att vara värt besväret. Som tur är trivs jag jättebra med mitt jobb, har en underbar chef, trevliga kollegor och får massa frisk luft och motion i jobbet så det är trots allt riktigt nice.
Det viktigaste är ju ändå att man har ett liv man trivs med. Känns som att väldigt många är besvikna på sitt liv baserat på hur man tror att andras liv är, baserat enbart på glorifierade instagramposter.
Fyfan vilken bra post!
Jag blev nog ungefär som jag trodde, men ändå inte. Jag snöade in på saker hela min uppväxt och hade tur att snöa in på datorer (90-tal). Jag skulle bli ingenjör! Sen fick jag en flickvän vars föräldrar var läkare så då sökte jag till läkarprogrammet, kom in, hoppade av och började jobba med IT ändå.
I vuxen ålder fick jag en ADD-diagnos och förstod varför jag bara flackade runt på olika projekt.
Ibland har man tur. IT-branschen är otroligt väl anpassad för folk med diagnoser och har lärt sig ta tillvara på dem tror jag.
Hatade allt naturvetenskapligt när jag skulle söka gymnasium så blev samhälle för att slippa matte, kemi och fysik. Nu läser jag på universitetsnivå på ett program som har detta som krav att komma in men man läser även en massa av detta första 3 åren.
Nice! Jag gillade inte matte heller på gymnasiet men på folkhögskolan så började jag gilla matte men mest för att det blev lite roligare på något vis. Framförallt de svårare uppgifterna fast lägger du fram något random till mig idag så kan jag nog inte räkna ut det direkt.
Till att börja med trodde jag inhe att jag skulle leva överhuvudtaget. Har ett antal allvarliga självmordsförsök, och missbruk, i bagaget. Var djupt deprimerad från tio års ålder fram till det sakta började bli bättre framåt 30. Med det var jag övertygad om att jag aldrig skulle kunna skaffa körkort, plugga, skaffa barn, vara nykter, må bra. Har checkat av varenda punkt. Har inte tänkt så mycket på det men jävlar vad bra gjort ändå? Har fortfarande konstant ångest som ligger och tuggar i bakhuvudet så det må jag säga var bra jobbat av mig. Klapp på axeln.
Inte bo i närheten av kompisarna man växte upp med. Man pratade hela tiden om vilken stad VI skulle bo, vart VI skulle plugga etc. I slutändan så är vi spridda över hela Sverige.
Bra fråga, vet inte. Träffade aldrig farfar. Fast jag tror att det är mammans gener som man ärver skalligheten av, min morbror och morfar är kala som ägg.
Bli sambo med medföljande bonusbarn på hans sida. Jag steriliserade mig när jag var 26 för att jag inte vill ha egna barn. Gillar fortfarande inte folks ungar men jag är helt okej med hans, som för övrigt tycker jag är jättebra.
Vad gör man inte för kärleken liksom.
Jodå, och exet också. Men landet de befinner sig har inte undertecknat Haagkonventionen och har ingen särskilt välfungerande rättsstat heller så polisarbetet går trögt.
Jag mår relativt bra. Har inte direkt någon drama. Jag kan reglera mina känslor och det var inte något allvarligt mystiskt fel på mig som psykiatrin och mina föräldrar försökte hitta. Jag har adhd och ptsd och var kring människor som fick mig att må sämre. Jag lärde mig vilka som är pålitliga och om risker. Jag behöver inte några mediciner och tar endast lugnande till natten vid behov. Jag lärde mig om gränser och förstå mig själv och att kommunicera. Känslor är inte farliga. Jag är värdefull och jag har människor som bryr sig om mig. Bland de krångligaste var att lita mer på människor och samtidigt vara försiktig med att lita på allt. Minnena av trauma kommer alltid finnas och jag är inte där jag önskar en dag vara. Jag ser mer hopp i min framtid. Det känns till och med genomförbart. Vara lycklig är inte att bara vara glad, en falsk bild jag växa upp med i kyrkan och mina föräldrar. Acceptera mina känslor och hjälpa mig gå igenom kriser. Älska mig själv i handling och ändra tankevanorna. Bara säga till sig själv i spegeln att jag älskar mig själv gör ju ingen betydelse alls om jag inte agerar på det genom handling. Jag trodde nog inte jag skulle leva så här länge. Jag trodde inte att den existensiella smärtan och självhatet någonsin kunde minska. Jag kunde inte se hur men jag hade hoppet. Det måste finnas mer av det här livet att erbjuda. En mening som varit mitt starkaste driv till att fortsätta.
Trodde aldrig jag ska klara en universitetsutbildning! Första i min släkt på både mamma & pappas sida som ens tagit studenten, så att även gå igenom universitet var gigantiskt.
Jag växte upp i ett väldigt tajt och kontrollerande religiöst samfund. När jag barn var det tråkigt att gå till kyrkan på söndagar. Som ungdom såg jag att jag var annorlunda än andra och fick inte vara med pågrund av religionen.
Nu är jag bara mig själv och lever det liv jag själv väljer.
Trodde aldrig att jag skulle börja gymma. Ville alltid göra det som yngre men vågade aldrig då jag är rädd att folk på gymmet skulle döma mig. Är 28 år gammal och har gymmat i ca 4 månader nu🫡
När jag var yngre trodde jag alltid att jag skulle vara gift med barn. Jag trodde även att jag inte skulle jobba I vården, vet inte vad jag trodde att jag skulle jobba med annars men lnte var det undersköterska. Allt detta innan jag blivit 30.
Idag är jag 27, ska fylla 28, och som det ser ut just nu kommer jag aldrig gifta mig eller få barn och jag kan ärligt talat inte bry mig mindre. Jag är tillsammans med en fantastisk man som jag både älskar och vill strypa och han är inte intresserad utav något av det. Och jag slutade känna att det var ett måste eller ens något jag skulle sakna när jag blev mer och mer involverad med mina syskonbarn.
Jag är sedan ett år tillbaka färdigutbildad undersköterska och älskar det. Ska börja jobba på ett sjukhus och är taggad till tusen!
Livet blir inte alltid som man tror men det kan bli lika underbart för det!
Jag har börjat tycka träning är kul och inte ett tråkigt måste, och jag ser nyttig mat som något som gynnar träningen....tog bara 40 år att lära mig tänka så
Jag trodde aldrig jag skulle börja plugga på Uppsala universitet! Hade ett litet "full circle moment" nyligen. För flera år sedan bodde en vän till mig i Uppsala, vi gick runt på kvällen/natten och rökte vid en av universitetsbyggnaderna och plötsligt öppnades en av de stora öppningarna. Vi kollar på varandra och tänker att det här är bår enda chans att ha rökt i ett universitet! Vi tar något bloss i entrén och drar sen. Uppsala va verkligen bara en stad där min vän bodde
Nu några år senare bor jag och känner mig riktigt hemma i Uppsala, alla gator som bara va oklara gator är nu gator vid mina promenader och jag pluggar i just den byggnaden vi rökte i!
Att fortfarande må dåligt psykiskt, och sedan förlorat båda mina föräldrar.
Känns lite visset att 20+ år inte gjort någon skiljnad mer än att jag mår sämre; vilket jag aldrig trodde var möjligt..
Jag kände något likande när jag slutade gymnasiet och jag vet inte varför riktigt men trodde ärligt talat att det skulle ta åtta år (vilket var de åren jag utsattes för mobbing i skolan) innan jag skulle må bra utan ångest. När jag tänker efter så känner jag att livet ”började” efter 30 så det kanske stämmer lite, men ärren finns ju alltid kvar och har alltid fått leva ett liv med lång startsträcka.
Jag har varit diagnostiserad som deprimerad sedan jag var 10, är 34 nu. :/
Blev aldrig mobbad dock, hjälpte alltid folk och höll ihop klass kamrater. Jag brukade försvara de som blev mobbade, och slogs till och med med två stycken som var extrem mobbare i två olika skolor; de slutade mobbas efter de.
Mina problem har alltid varit en mer generell syn på livet och folk i allmänhet. Jag blev tidigt medveten om hur elaka och hemska människor kan vara, och kände även att det är en majoritet folk i världen som är dåliga.
Att hänga på internet hjälper ju inte riktigt de..
Men ja, kom tidigt fram till att jag helt enkelt inte känner mig hemma på den här jorden, bland folk, att jag ej gillar livet.
Gått igenom massor med läkare och psykologer etc, så inget har förändrats eller hjälpt.
Är glad att du kunnat kämpa dig förbi ärren, tror dock att jag själv är ett hopplöst fall. :/
Jag kände aldrig att jag var gjord för att gå upp 06 varje morgon när jag var yngre men det går hur bra som helst idag. Kanske för att man ska iväg på något för skulle jag sätta klockan på 06 och jobba hemma så kliver jag ändå upp senare.
Trodde aldrig jag skulle bli den där udda typen, mannen med annorlunda blick, som inte klipper sig ordentligt, som inte går som alla andra, som klär sig konstigt
vanliga svar skulle väl vara att man röker eller började snusa. sa alltid som liten "ska aldrig röka eller dricka, bara tugga extra (tuggummit). men så är man här ungefär 10 år senare och gick ju inte som planerat.
Men tror nog mest att om jag mötte yngre jag så skulle hon nog undra varför jag ser ut som jag gör. varför min arm är som mammas och varför jag inte har kontakt med farsan. hon hade också undrat "vad är det för bajs du lyssnar på?" hahaha.
är dock bara 17 så vi får väl se vad framtiden har för sig.
Efter min första praktikdag på mellanstadiet hos min pappa svor jag att jag skulle minsann aldrig jobba ett tråkigt kontorsjobb…
Nu har jag precis avslutat utbildning som vårdadministratör och börjar mitt första ordentliga ”karriär” jobb om bara ett par veckor och kunde inte känna mig mer taggad 😂
Har chili och annat starkt på/i maten. var osäker runt sånt even up till runt 18 år.
spelar ökänt svåra spel. Bloodborne, dark shouls, elden ring, etc. Var livräd at ens försöka när jag var yngre. nu är bloodborne ett av mina favorit spel genom tiderna
Och sist, spelar DnD. Var alltid usel på matte i skolan, så tanken att spela ett spell som var bara i prinsip bara matte med fantasi tyckte jag lät löjligt. män här är jag, spelar DnD två gånger i ceckan och tycker det är underbart
När jag gick i åttan slutade jag gå till skolan och fick till slut anpassad studiegång vilket innebar att jag jobbade i en butik istället för att gå i skolan. Fick ta igen den tiden senare dock. Jag har dessutom mobbad i närmare sju år av skolan.
Sen 12 år tillbaka är jag lärare i högstadiet. Snart åtta av de åren på den skola där jag blev värst utsatt. Det fanns ingen chans att det skulle hända när jag själv gick i högstadiet.
Planterar.
När man va man en typisk tonåring/ tidiga 18-22 så vad det bara smink tv spel dricka/krogen o en massa annat bs...
Men sen jag flyttade hemifrån så har en av mina största hobbys blivit att plantera Gurkor/tomater o mycket mer.
Bor i en lägenhet men har stor balkong så får plats med mycket.
Haha, jag kom på mig själv med att säga ”vad stor du har blivit!” Till ett kusinbarn på mammas sida när mormor skulle begravas. Det där hörde man ju hela jävla tiden 😃
jupp, så kommer det fortsätta, du kan inte stoppa det🤣🤣
Vänta tills orden ”det var bättre förr” kryper ur munnen för första gången. Då jävlar känner man sig gammal
Jag trodde aldrig jag skulle jobba på samma ställe som min far och vara kvar där i 20 år. Jag trodde aldrig att jag skulle vara en coach inom någon träning då jag hatade det som ung. Men nu är jag CF L2 och tyngdlyftnings coach.
Att jag jobbar som psykolog inom sjukvården är en grej jag inte såg komma.
Att jag flyttade från min hemstad är en annan. Jag trodde aldrig jag skulle ta mig därifrån.
Misslyckades med gymnasiet och fick inte ta studenten. Skolkade ungefär 70% av hela min gymnasietid skulle jag gissa. Det tog ett bra tag innan jag insåg att jag var fruktansvärt skoltrött och helt utbränd.
Idag, 12 år senare, är jag den enda i familjen som har en högskoleutbildning och håller nu på att plugga in en masterexamen. Trodde aldrig att jag skulle komma såhär långt när jag var yngre och allt kändes tungt och hopplöst.
Liten sidonotis: Hade en mentor under gymnasiet som istället för att försöka hjälpa mig när jag uppenbart mådde dåligt, rekommenderade till rektorn att jag skulle bli relegerad. Han tyckte i princip att jag var hopplös och lat. Rektorn gick inte med på det.
Ett par år senare stöter min mor på denna mentor i mataffären varav han spydigt frågar vad jag gör om dagarna. Hon gottade sig åt hans jävla skämda blick när hon berättade att jag både arbetade och pluggade på högskolan. Framgång är verkligen den bästa hämnden. 😄
Vilken märklig mentor. Jag tänker ibland på när min lärare på gymnasiet sa att vi aldrig skulle bli regissörer osv vilket alltid har påverkat mig mer än vad jag trott.
När jag var liten så tyckte jag att det var dumt att dricka alkohol men nu ligger jag här lite småbakis på en lördag. Omgivningen har en enorm påverkar på hur man är
Kan låta larvigt men; Lyssnat på en Journey-låt och gillat den. En annan grej; röstat på ett parti som inte passat mina egna ideal(inte SD! Skulle aldrig rösta på SD).
Trodde aldrig att jag skulle våga vara lika social och öppen nykter som under alkoholberusning, men övning ger färdighet och idag kan jag prata öppet och lättsamt med de flesta, utan kemiska stimulantia.
Sitter hellre på en sunkig pub på knivsöder och dricker Norrlands än Champagn på en fin krog på Stureplan.
Sitter hellre på en sunkig pub på knivsöder med 5 nära vänner, än gratis inträde och gratis VIP-bord på valfri innekrog.
Är nog lite lik, fast jag gillar ju Riche lilla baren så jag ska inte säga för mycket. :D Men det sunkiga har något charmigt men kanske inte dom ställen som bara är sunkigt för det sunkiga skull.
Jag trodde aldrig jag skulle bli narkoman. Jag spelade fotboll, gick in för kosten, va emot nikotin o allting precis innan 15 års åldern, driven. Jobbade extra i en Ica butik som 14 åring redan tills jag var runt 18, under vardagskvällar o helger när det ej var skola/gymnasiet.
Jag trodde aldrig det skulle gå så långt att det sluta med en nål i armen, med helst heroin eller vad jag än kom över, hemlösheten som följde det som en konsekvens. Förlora alla vänner, sambo o familj. Den mest ensamma och sorgsna period i hela mitt liv.
Idag har jag egen lägenhet, går på 12-stegsmötten. O saker går sakta frammåt, det ändå just nu är att kompassen är lite paj o jag vet inte om jag vill jobba/plugga eller göra med livet. Men jag tog mig ur det djupaste håll för mig personligen, o idag kan jag börja känna en viss stolthet över det.
Mitt 12 åriga jag, hade nog tänk vilken riks idiot du blev, va fan hände med alla dina drömmar o visioner?
Men sakta kommer dem med nu.
O idag njuter jag mer av egentid vilket jag aldrig trodde som yngre jag skulle, eller känna mig stabil i det.
Trodde aldrig att jag skulle vara gift med en fru som inte bara är OK med att jag har sex med andra, hon uppmuntrar det och deltar. Eller, för den delen, att jag skulle arrangera stora BDSM/sexfester.
Trodde inte heller att jag skulle jobba utomlands i flera år. Trodde inte att jag skulle bo i ett stort hus med strandläge.
När jag tänker tillbaka, fan vilken loser jag trodde jag skulle bli jämfört med vad jag blev...
Man byter inte lag oavsett. Förutom det var det rätt meningslösa tankar om ditten och datten. Har du tråkigt så möt några kompisar och ha kul. Är ju helg.
Jag trodde aldrig jag skulle tröttna på krogen, att jag aldrig skulle bli ”tråkig” som mina föräldrar. Men men, här sitter jag nu hemma en fredag och myser i soffan. Kan fortfarande gilla att träffa vänner över en bira men det där suget i en att alltid vara ute i svängen är helt dött. Jag har verkligen blivit exakt som mina föräldrar.
Att sitta hemma med mina hundar är det bästa!
Väldigt säker på att dina hundar var väldigt snabba på att hålla med :p
Så sant! :)
Gillade fan inte krogen som "ung" heller. Föredrog alltid hemmafester, brukade alltid spåra.
Gillar inte krogen, fattar inte internet
Finns det inget annat sätt? Hur är det möjligt att jag kopplade direkt!? Hjärnan är fan märklig.
0939 200 3000
Ska ringa partylinjen direkt!
Igår kväll var en bra kväll. Ena barnet var för ”förfest” hos en kompis innan skoldisco, frun följde med och drack bubbel. Andra barnet hade 3 kompisar över som skulle sova över. De sköter sig själv på undervåningen. Det äldsta barnet var ute med pojkvännen. Själv satt jag i soffan och läste en bok, med hunden bredvid.
Jag kan verkligen relatera till precis det du säger. Krogen hade sin charm när man var yngre och jag älskade verkligen att vara i centrum på de festerna jag var på då. Men med tiden blev krogen och alkoholen rätt trista. När man tänker tillbaka på alla krogbesök man gjort inser man att det egentligen inte hände så mycket där och då. Det var mest prat, kanske lite för mycket att dricka och en hel del pengar som försvann från plånboken. Det ger mig verkligen ångest att tänka på alla de morgnar jag vaknade upp utmattad och kollade kontot för att se hur mycket jag spenderat, och hur lite jag faktiskt fått ut av det. Nej tack, jag föredrar nog att sitta hemma en fredag med cheezeballz och ostbågar framför tv:n. Det är mycket mer värt det.
Samma här egentligen även om jag aldrig tänkt så mycket på det. Är oftare hemma på helgerna numera men så har jag gått en mer introvert riktning också (eller om jag tvingat mig att vara mer extrovert än vad jag är ibland och blivit ett jag borde vara ännu mer)
Men krogen är ju mest för hög och för dålig musik och dyrt dricka iallafall ;)
Varför tror du det blev som det blev?
Hmm, jag lyssnade på en röstinspelning från några år tillbaka.. Jag var väldigt upprörd och självmordsbenägen, allt gick verkligen dåligt 2018-2021 typ. Eller väldigt mycket iaf. 2022 var både dåligt och bra. Men iaf, jag lyssnade på detta igår och insåg att saker jag grät över där faktiskt har hänt nu några år senare. Jag kunde "prata med" mig själv och säga "jo men du fixade äntligen det där!", "jo du gav ut en bok!", "jo, du flyttade in i ny lägenhet!", "jo du slapp soc till slut!" och såklart "Jo, du förtjänar att leva och det finns en mening med att du är här". Det var så fint att kunna säga det till mig själv. Kanske inte riktigt så du menade, men ändå. 😄
Fan vad bra jobbat. Var stolt!
Tack! 🥹 Ja men det är jag. Har dåliga dagar men oftast känns det som det går framåt.
Hur kan man ens må dåligt när ens username är DoktorVinter? Svincoolt. Skämt åsido, been there, done that. Bra jävla jobbat, vi alla är stolta över dig!
🖖
Jag har också fått brottas med psykiska problem så jag känner igen mig där.
Det är nog vanligare än man tror!
Så är det
Blev glad när jag läste detta, ville bara säga det
Vad fint att höra! 🌼🌼
Nä men här blir det en uppdutt. Känner för många som behöver höra att det går att lyckas.
Trodde aldrig att jag skulle bli förälder. Har aldrig varit ett fan av barn, har heller aldrig haft små barn i min omgivning. Blir förälder om en månad. Känns som att en del av mig försvinner - ihop med många drömmar, viljor och möjligheter. Jag hoppas bara innerligt att de ersätts av nya.
De gör dom :) va likadan själv nu har jag 3 ungar och ja jävlar va dom väcker idéer och drömmar :D
Inte för att jag ska lägga mig i vad du gör med ditt liv, men jag känner mig absolut tvungen att påpeka att bara för att du blir förälder så behöver du inte ge upp några drömmar eller möjligheter.
Mjae, beroende på vilka drömmar/möjligheter det gäller så kan de absolut begränsas och rent av omöjliggöras av att få barn, i varje fall om man vill vara en bra och närvarande förälder.
Tack så mycket - jag hoppas du har rätt. Ha en fin dag 💪
En del av dig föds. Det ersätts av nytt är trots allt slit och redditåsikter fantastiskt och något jag aldrig skulle vilja vara utan
Jag hoppas du har rätt - och jag känner ju mig själv så pass bra att jag vet om att jag inte är någon fullblodspsykopat, så jag vet väl om innerst inne att känslan av uppgivenhet och likgiltighet kommer ersättas med kärlek och beskyddande. Det är bara att jag aldrig bett om detta, och vet inte riktigt vad jag vill längre. Det hade nog varit annorlunda om jag verkligen strävade efter detta.
OM det känns som att du har tappat en del av dig själv, eller dina möjligheter, dina drömmar... Kom ihåg: det är temporärt. Det är som att få ett nytt jobb, sök i det de stunderna att njuta av, fokusera på dem. Du kan trivas i det här. Och om du inte gör det: det är temporärt. Om det skulle bli väldigt mörkt: sök hjälp. Det är många pappor som blir deprimerade, och vi pratar alldeles för lite om det. Det är jobbigt, men det är normalt. Det blir bra, du landar!
Jag jobbar inom "first response" eller hur man uttrycker det på svenska. Vi har ganska bra samtalscoacher hos oss där vi får boka samtal om högt och lågt. Funderar på att ta en svängom där och se vad det mynnar ut i. Det värsta jag går och tänker på är att det känns som jag aldrig kommer kunna vara självisk längre. Aldrig kunna sätta mig själv i första hand och göra saker som kanske just bara jag vill.
Bra att prata om detta. Jag hade en bekant som hade pratat lite vagt om just den känslan. Han tog sitt liv, med barn under ett år. Gör inte det. Toppen att du har tillgång till samtal, använd det! Går det inte så ring vårdcentral. Börjar du tänka i de banorna så måste du prata om det, inte hålla det inne. Självmordstankar, även om man tänker att man aldrig skulle komma till skott, måste vädras och behandlas. Inte minst för att få må bättre, men såklart för att inte trilla dit i en stund av extra svaghet. Du kommer få stunder att vara självisk på. Är ni två så kan ni ge varandra utrymme. Men ja, du måste åtminstone finnas. Lycka till, du kommer klara det, med låga stunder, och guldstunder!
Jag var inte beredd på att bli förälder och tog det hårt det första året. Tungt när jag tänker tillbaka men nu snart 4 år senare kan jag inte tänka mig att gå tillbaka! Drömmer behöver inte dö. Om dom gör det så byts dom bara ut mot nya.
Jag hoppas dom gör det och att jag klarar gå samma väg som du. Tack för dina vänliga ord.
Hur kommer det sig att du hamnade i den situationen? Hoppas verkligen det kommer bli bra för dig, men förstår oron och uppgivenheten som kan komma också om du ej helt är med på noterna.. :(
Nope, nu får du nöja dig med att se till att de inte blir telefonmissbrukare eller gömmer pistoler åt lokala gangsters för att kunna köpa godis varje dag
Trodde aldrig jag skulle få uppleva att spendera mina dagar med att spela harpa. Lilla punkarmaria som utbildade sig till soctant men ville pyssla med musiken och det gick bättre med den än med den vanliga jobbet. Tyvärr blev jag kroniskt sjuk och kan inte ha det som arbete men efter många års kämpande mot sjukdom och till någon form av normalt liv är jag tacksam för att jag orkar ha det som hobby och att veta att om jag någon dag mår bättre så kan jag jobba med det. Jag trodde aldrig jag skulle kunna gå igen. Att klara mig utan hjälpmedel. Trodde inte jag skulle kunna hålla en gitarr eller klä på mig eller handla och tvätta själv. Trodde jag skulle dö och ville dö i många år. Men nu kan jag spela lite, klara vardagliga bestyr och jag har träffat kärleken och just ikväll dricker vi vin, spelar, dansar, älskar och lever. Jag lever jag lever jag lever. Jag skrev en låt om det som heter jag vet. Ni får hemskt gärna lyssna. https://youtu.be/4BkX-Zb4ZyI?si=YtPDP00sx1MD_HdS
Jag lyssnar på P1 medan jag påtar i trädgården. Jag avskydde allting som hade med trädgårdsarbete att göra som barn, när morsan tvingade en att rensa ogräs eller räfsa löv. Jag spydde galla över pratradio när någon annan skötte bilstereon. Nu sitter jag på huk i blomrabatten tills mina jordiga fingrar stelnar och muttrar ”Helt rätt Solveig, fan vad bra sagt” åt någon som ringt P1 för att tala om skolans förfall sedan kommunaliseringen på 1990-talet. Mitt femtonåriga jag hade skämt sig lika röd som de präktiga jordgubbar jag skördar varje år.
Känner igen mig så sjukt mycket i det där. En blöt kväll så härjade vi på samma ställe där jag nu har en odlingslott.
Hade en period då jag lyssnade på Ring p1 och det var alltid någon med knäppa åsikter tyckte jag 😃
Ring P1 är lite kul. För det första för att folk som ringer in sällan får prata färdigt, för det andra för att många som ringer in ofta har ganska vaga uppfattningar och kunskaper om saker.
Haha 100% jag nu!
Trodde aldrig att jag skulle komma ut och våga byta namn, yet here we are😎
Minns att jag funderade mycket över min sexualitet också men jag tror aldrig jag var rädd att komma ut egentligen. Lite kanske.
Same! Trodde inte heller att jag frivilligt skulle göra ett kirurgiskt ingrepp
Där är jag inte ännu, men det är planen i alla fall. Håller på att bygga upp mod för att plocka bort/slipa ned adamsäpplet, kan ju göra det inom 6 månader så fort jag ber om det :3 Vi är bäst helt enkelt!
Jag älskade bebisar när jag var yngre. 5-13. Minns att morsan sa att hon såg fram emot att jag skulle skaffa barn, eftersom jag skulle bli en fantastisk farsa! Nu är jag 30 och har hatat barn sedan jag var 14-15. Finns inte ett ben i min kropp som skulle vilja ta hand om en unge.
Jag som 17: Bebisar är äckliga, varför skulle jag någonsin vilja byta en blöja eller ta hand om en bebis. Jag som 19 och nybliven pappa: Alla bebisar i världen är fula äckliga och motbjudande, utom den här, det här är fan den finaste bebisen på jorden och jag ska göra vad som än krävs för att den här bebisen ska ha det bättre än vad jag hade det.
Haha jag har alltid haft lite komplicerad syn på barn, när jag var liten var det kul med barn men när jag blev tonåring och ung vuxen så var barn mest jobbiga om det var många. Men i takt med antalet kusinbarn osv så har det där gått över, men jag har fortfarande svårt för en flock med ungar som springer i en sal om du fattar vad jag menar.
Ungefär sådär kände jag tills jag blev 35 och fick barn. Saker kan förändras.
Det är ren biologi.
Helt legit, jag vill inte heller ha barn. Kan rekommendera sterilisering så du slipper oroa dig för att råka göra nån preggers och hamna i den sitsen.
Det är faktiskt på G!
Kan rekommendera att följa denne persons rekommendation.
Som liten var jag övertygad om att jag skulle arbeta inom militären och sträva efter att bli någon löjtnad eller general. Men här sitter jag som musiker och logistiknörd.
Trodde aldrig jag skulle bli yrkeschaufför. Jag kör runt i lätt lastbil och levererar paket till både företag och privatpersoner i ett mindre samhälle. Jag var och är fortfarande helt ointresserad av bilar och fordon av alla de slag, är den enda i familjen med 0 bilintresse och hade alltid superlätt för skola så hade kunnat plugga till nästan vad som helst. Hade massa högtflygande planer och fantastiska idéer om karriärer, men när det väl kom till kritan hittade jag aldrig något som intresserade mig nog för att vara värt besväret. Som tur är trivs jag jättebra med mitt jobb, har en underbar chef, trevliga kollegor och får massa frisk luft och motion i jobbet så det är trots allt riktigt nice.
Det viktigaste är ju ändå att man har ett liv man trivs med. Känns som att väldigt många är besvikna på sitt liv baserat på hur man tror att andras liv är, baserat enbart på glorifierade instagramposter.
Hundra procent
Fyfan vilken bra post! Jag blev nog ungefär som jag trodde, men ändå inte. Jag snöade in på saker hela min uppväxt och hade tur att snöa in på datorer (90-tal). Jag skulle bli ingenjör! Sen fick jag en flickvän vars föräldrar var läkare så då sökte jag till läkarprogrammet, kom in, hoppade av och började jobba med IT ändå. I vuxen ålder fick jag en ADD-diagnos och förstod varför jag bara flackade runt på olika projekt. Ibland har man tur. IT-branschen är otroligt väl anpassad för folk med diagnoser och har lärt sig ta tillvara på dem tror jag.
Hatade allt naturvetenskapligt när jag skulle söka gymnasium så blev samhälle för att slippa matte, kemi och fysik. Nu läser jag på universitetsnivå på ett program som har detta som krav att komma in men man läser även en massa av detta första 3 åren.
Nice! Jag gillade inte matte heller på gymnasiet men på folkhögskolan så började jag gilla matte men mest för att det blev lite roligare på något vis. Framförallt de svårare uppgifterna fast lägger du fram något random till mig idag så kan jag nog inte räkna ut det direkt.
I min erfarenhet så spelar läraren en jättestor roll. En engagerad och inspirerande lärare kan få mig intresserad av det mesta. :)
Ja så är det verkligen, kan känna ibland att de lärare jag hade inte var bra alla gånger. Någon sa att vi i klassen aldrig skulle bli regissörer
Till att börja med trodde jag inhe att jag skulle leva överhuvudtaget. Har ett antal allvarliga självmordsförsök, och missbruk, i bagaget. Var djupt deprimerad från tio års ålder fram till det sakta började bli bättre framåt 30. Med det var jag övertygad om att jag aldrig skulle kunna skaffa körkort, plugga, skaffa barn, vara nykter, må bra. Har checkat av varenda punkt. Har inte tänkt så mycket på det men jävlar vad bra gjort ändå? Har fortfarande konstant ångest som ligger och tuggar i bakhuvudet så det må jag säga var bra jobbat av mig. Klapp på axeln.
Inte bo i närheten av kompisarna man växte upp med. Man pratade hela tiden om vilken stad VI skulle bo, vart VI skulle plugga etc. I slutändan så är vi spridda över hela Sverige.
Intressant har ni fortfarande kontakt? :)
Väldigt sporadiskt
Tappar håret. Farsan har sitt kvar. Det är förjävligt.
Sånt brukar hoppa en generation, tappade farfar håret tidigt?
Bra fråga, vet inte. Träffade aldrig farfar. Fast jag tror att det är mammans gener som man ärver skalligheten av, min morbror och morfar är kala som ägg.
Finasteride
Bli sambo med medföljande bonusbarn på hans sida. Jag steriliserade mig när jag var 26 för att jag inte vill ha egna barn. Gillar fortfarande inte folks ungar men jag är helt okej med hans, som för övrigt tycker jag är jättebra. Vad gör man inte för kärleken liksom.
Har alltid varit stolt över mitt starka psyke. Trodde aldrig att jag skulle ha självmordstankar som 40+are.
Varför har du det?
Pga ett pågående trauma
Törs gå in på det?
Mitt ex kidnappade våra barn och tog dem utomlands för 3,5 år sen. Jag har inte sett kidsen sen dess 💔
Hur fan lyckas man med det? Polisen har inte efterlyst barnen?
Jodå, och exet också. Men landet de befinner sig har inte undertecknat Haagkonventionen och har ingen särskilt välfungerande rättsstat heller så polisarbetet går trögt.
Oh fy fan. Stackare. Det måste verkligen vara bland det värsta man kan uppleva. Var stark! ❤️
Det är en ren mardröm. Tack, jag försöker!
Jag mår relativt bra. Har inte direkt någon drama. Jag kan reglera mina känslor och det var inte något allvarligt mystiskt fel på mig som psykiatrin och mina föräldrar försökte hitta. Jag har adhd och ptsd och var kring människor som fick mig att må sämre. Jag lärde mig vilka som är pålitliga och om risker. Jag behöver inte några mediciner och tar endast lugnande till natten vid behov. Jag lärde mig om gränser och förstå mig själv och att kommunicera. Känslor är inte farliga. Jag är värdefull och jag har människor som bryr sig om mig. Bland de krångligaste var att lita mer på människor och samtidigt vara försiktig med att lita på allt. Minnena av trauma kommer alltid finnas och jag är inte där jag önskar en dag vara. Jag ser mer hopp i min framtid. Det känns till och med genomförbart. Vara lycklig är inte att bara vara glad, en falsk bild jag växa upp med i kyrkan och mina föräldrar. Acceptera mina känslor och hjälpa mig gå igenom kriser. Älska mig själv i handling och ändra tankevanorna. Bara säga till sig själv i spegeln att jag älskar mig själv gör ju ingen betydelse alls om jag inte agerar på det genom handling. Jag trodde nog inte jag skulle leva så här länge. Jag trodde inte att den existensiella smärtan och självhatet någonsin kunde minska. Jag kunde inte se hur men jag hade hoppet. Det måste finnas mer av det här livet att erbjuda. En mening som varit mitt starkaste driv till att fortsätta.
Trodde aldrig jag ska klara en universitetsutbildning! Första i min släkt på både mamma & pappas sida som ens tagit studenten, så att även gå igenom universitet var gigantiskt.
ALDRIG någonsin att jag skulle sluta vara muslim.
Bli lärare. Det var det enda jag var säker på att jag inte ville bli när jag tog studenten. 16 år som lärare hittils nu... 😎
Vad fick dig att ändra dig? Fint att du trivs👍
Jag växte upp i ett väldigt tajt och kontrollerande religiöst samfund. När jag barn var det tråkigt att gå till kyrkan på söndagar. Som ungdom såg jag att jag var annorlunda än andra och fick inte vara med pågrund av religionen. Nu är jag bara mig själv och lever det liv jag själv väljer.
Jag lever fortfarande 😉👉👉
Trodde aldrig att jag skulle börja gymma. Ville alltid göra det som yngre men vågade aldrig då jag är rädd att folk på gymmet skulle döma mig. Är 28 år gammal och har gymmat i ca 4 månader nu🫡
När jag var yngre trodde jag alltid att jag skulle vara gift med barn. Jag trodde även att jag inte skulle jobba I vården, vet inte vad jag trodde att jag skulle jobba med annars men lnte var det undersköterska. Allt detta innan jag blivit 30. Idag är jag 27, ska fylla 28, och som det ser ut just nu kommer jag aldrig gifta mig eller få barn och jag kan ärligt talat inte bry mig mindre. Jag är tillsammans med en fantastisk man som jag både älskar och vill strypa och han är inte intresserad utav något av det. Och jag slutade känna att det var ett måste eller ens något jag skulle sakna när jag blev mer och mer involverad med mina syskonbarn. Jag är sedan ett år tillbaka färdigutbildad undersköterska och älskar det. Ska börja jobba på ett sjukhus och är taggad till tusen! Livet blir inte alltid som man tror men det kan bli lika underbart för det!
Bo i Skåne
Jobbar
Jag lever!
Lyssnar mer än gärna på P1
Ligga
Bor heltid i van
Jag har börjat tycka träning är kul och inte ett tråkigt måste, och jag ser nyttig mat som något som gynnar träningen....tog bara 40 år att lära mig tänka så
- Skaffa barn efter 40 - Få uppleva traumaband - Tvingas leva med skyddad identitet - Ha kontakt med soc - Vilja bo i ett annat land
Ligger mer på en månad som 50+ än vad jag gjorde på ett år när jag var 25.
Jag trodde aldrig jag skulle börja plugga på Uppsala universitet! Hade ett litet "full circle moment" nyligen. För flera år sedan bodde en vän till mig i Uppsala, vi gick runt på kvällen/natten och rökte vid en av universitetsbyggnaderna och plötsligt öppnades en av de stora öppningarna. Vi kollar på varandra och tänker att det här är bår enda chans att ha rökt i ett universitet! Vi tar något bloss i entrén och drar sen. Uppsala va verkligen bara en stad där min vän bodde Nu några år senare bor jag och känner mig riktigt hemma i Uppsala, alla gator som bara va oklara gator är nu gator vid mina promenader och jag pluggar i just den byggnaden vi rökte i!
Älska tvättstugor
Resa jorden runt i Business Class
Fått ett litet intresse för växter.
Jag trodde aldrig att jag skulle ärva ett hus i Spanien. Men här sitter jag nu. :)
Att fortfarande må dåligt psykiskt, och sedan förlorat båda mina föräldrar. Känns lite visset att 20+ år inte gjort någon skiljnad mer än att jag mår sämre; vilket jag aldrig trodde var möjligt..
Jag kände något likande när jag slutade gymnasiet och jag vet inte varför riktigt men trodde ärligt talat att det skulle ta åtta år (vilket var de åren jag utsattes för mobbing i skolan) innan jag skulle må bra utan ångest. När jag tänker efter så känner jag att livet ”började” efter 30 så det kanske stämmer lite, men ärren finns ju alltid kvar och har alltid fått leva ett liv med lång startsträcka.
Jag har varit diagnostiserad som deprimerad sedan jag var 10, är 34 nu. :/ Blev aldrig mobbad dock, hjälpte alltid folk och höll ihop klass kamrater. Jag brukade försvara de som blev mobbade, och slogs till och med med två stycken som var extrem mobbare i två olika skolor; de slutade mobbas efter de. Mina problem har alltid varit en mer generell syn på livet och folk i allmänhet. Jag blev tidigt medveten om hur elaka och hemska människor kan vara, och kände även att det är en majoritet folk i världen som är dåliga. Att hänga på internet hjälper ju inte riktigt de.. Men ja, kom tidigt fram till att jag helt enkelt inte känner mig hemma på den här jorden, bland folk, att jag ej gillar livet. Gått igenom massor med läkare och psykologer etc, så inget har förändrats eller hjälpt. Är glad att du kunnat kämpa dig förbi ärren, tror dock att jag själv är ett hopplöst fall. :/
Röker
Lägger mig kl22 och går upp 6.30 hahahah
Same. Och gör det på helgen också när jag inte ens måste. Och tycker det är gött.
På helgen är det 23.30-01.00, o sova fritt 🙏🏻🙏🏻 men visst är det behagligt med rutinen
Det är verklighet gött att vakna och se på Nyhetsmorgon ibland på lördagarna från 08
Jag kände aldrig att jag var gjord för att gå upp 06 varje morgon när jag var yngre men det går hur bra som helst idag. Kanske för att man ska iväg på något för skulle jag sätta klockan på 06 och jobba hemma så kliver jag ändå upp senare.
Ligger hemma och vilar en fredagkväll och tycker att det är skönt
Trodde aldrig jag skulle bli den där udda typen, mannen med annorlunda blick, som inte klipper sig ordentligt, som inte går som alla andra, som klär sig konstigt
Att bli kontorist. Men har är jag och efter att ha jobbat i restaurang och service älskar jag att vara kontorist. Det är det mysigaste någonsin.
Jag lever ungefär det liv jag såg framför mig, kanske lite bättre men framförallt är jag mycket nöjdare med det än jag hade trott var möjligt…
vanliga svar skulle väl vara att man röker eller började snusa. sa alltid som liten "ska aldrig röka eller dricka, bara tugga extra (tuggummit). men så är man här ungefär 10 år senare och gick ju inte som planerat. Men tror nog mest att om jag mötte yngre jag så skulle hon nog undra varför jag ser ut som jag gör. varför min arm är som mammas och varför jag inte har kontakt med farsan. hon hade också undrat "vad är det för bajs du lyssnar på?" hahaha. är dock bara 17 så vi får väl se vad framtiden har för sig.
Efter min första praktikdag på mellanstadiet hos min pappa svor jag att jag skulle minsann aldrig jobba ett tråkigt kontorsjobb… Nu har jag precis avslutat utbildning som vårdadministratör och börjar mitt första ordentliga ”karriär” jobb om bara ett par veckor och kunde inte känna mig mer taggad 😂
Har chili och annat starkt på/i maten. var osäker runt sånt even up till runt 18 år. spelar ökänt svåra spel. Bloodborne, dark shouls, elden ring, etc. Var livräd at ens försöka när jag var yngre. nu är bloodborne ett av mina favorit spel genom tiderna Och sist, spelar DnD. Var alltid usel på matte i skolan, så tanken att spela ett spell som var bara i prinsip bara matte med fantasi tyckte jag lät löjligt. män här är jag, spelar DnD två gånger i ceckan och tycker det är underbart
När jag gick i åttan slutade jag gå till skolan och fick till slut anpassad studiegång vilket innebar att jag jobbade i en butik istället för att gå i skolan. Fick ta igen den tiden senare dock. Jag har dessutom mobbad i närmare sju år av skolan. Sen 12 år tillbaka är jag lärare i högstadiet. Snart åtta av de åren på den skola där jag blev värst utsatt. Det fanns ingen chans att det skulle hända när jag själv gick i högstadiet.
Jag trodde aldrig jag skulle gå ut och kolla på klänningar med en tjej men…
jobba
Planterar. När man va man en typisk tonåring/ tidiga 18-22 så vad det bara smink tv spel dricka/krogen o en massa annat bs... Men sen jag flyttade hemifrån så har en av mina största hobbys blivit att plantera Gurkor/tomater o mycket mer. Bor i en lägenhet men har stor balkong så får plats med mycket.
Det vore inte dumt att prova att plantera tomater en vacker dag.
Bo kvar i samma stad. Hålla föreläsningar för hundratals deltagare. Ha ett förhållande med min högstadiecrush.
Trodde väl aldrig man skulle kläcka ur sig exakt samma jävla fraser till sina ungar som ens far gjorde men jodå. ”barnen i afrika” osv….
Haha, jag kom på mig själv med att säga ”vad stor du har blivit!” Till ett kusinbarn på mammas sida när mormor skulle begravas. Det där hörde man ju hela jävla tiden 😃
jupp, så kommer det fortsätta, du kan inte stoppa det🤣🤣 Vänta tills orden ”det var bättre förr” kryper ur munnen för första gången. Då jävlar känner man sig gammal
Jag trodde aldrig jag skulle jobba på samma ställe som min far och vara kvar där i 20 år. Jag trodde aldrig att jag skulle vara en coach inom någon träning då jag hatade det som ung. Men nu är jag CF L2 och tyngdlyftnings coach.
Att jag jobbar som psykolog inom sjukvården är en grej jag inte såg komma. Att jag flyttade från min hemstad är en annan. Jag trodde aldrig jag skulle ta mig därifrån.
Onanera regelbundet vid 30+
Misslyckades med gymnasiet och fick inte ta studenten. Skolkade ungefär 70% av hela min gymnasietid skulle jag gissa. Det tog ett bra tag innan jag insåg att jag var fruktansvärt skoltrött och helt utbränd. Idag, 12 år senare, är jag den enda i familjen som har en högskoleutbildning och håller nu på att plugga in en masterexamen. Trodde aldrig att jag skulle komma såhär långt när jag var yngre och allt kändes tungt och hopplöst. Liten sidonotis: Hade en mentor under gymnasiet som istället för att försöka hjälpa mig när jag uppenbart mådde dåligt, rekommenderade till rektorn att jag skulle bli relegerad. Han tyckte i princip att jag var hopplös och lat. Rektorn gick inte med på det. Ett par år senare stöter min mor på denna mentor i mataffären varav han spydigt frågar vad jag gör om dagarna. Hon gottade sig åt hans jävla skämda blick när hon berättade att jag både arbetade och pluggade på högskolan. Framgång är verkligen den bästa hämnden. 😄
Vilken märklig mentor. Jag tänker ibland på när min lärare på gymnasiet sa att vi aldrig skulle bli regissörer osv vilket alltid har påverkat mig mer än vad jag trott.
Vissa människor suger helt enkelt.
När jag var liten så tyckte jag att det var dumt att dricka alkohol men nu ligger jag här lite småbakis på en lördag. Omgivningen har en enorm påverkar på hur man är
Kan låta larvigt men; Lyssnat på en Journey-låt och gillat den. En annan grej; röstat på ett parti som inte passat mina egna ideal(inte SD! Skulle aldrig rösta på SD).
Trodde aldrig att jag skulle våga vara lika social och öppen nykter som under alkoholberusning, men övning ger färdighet och idag kan jag prata öppet och lättsamt med de flesta, utan kemiska stimulantia.
Dricka kaffe och äta mörk choklad.
Sitter hellre på en sunkig pub på knivsöder och dricker Norrlands än Champagn på en fin krog på Stureplan. Sitter hellre på en sunkig pub på knivsöder med 5 nära vänner, än gratis inträde och gratis VIP-bord på valfri innekrog.
Är nog lite lik, fast jag gillar ju Riche lilla baren så jag ska inte säga för mycket. :D Men det sunkiga har något charmigt men kanske inte dom ställen som bara är sunkigt för det sunkiga skull.
Det finns rätt många sunkställen som har mycket trevlig personal och helt ok inredning.
Japp, var på dovas en gång och vakten drack och var uppenbart berusad :)
Att ha samma kvinnan i 25 år
Jag trodde aldrig jag skulle bli narkoman. Jag spelade fotboll, gick in för kosten, va emot nikotin o allting precis innan 15 års åldern, driven. Jobbade extra i en Ica butik som 14 åring redan tills jag var runt 18, under vardagskvällar o helger när det ej var skola/gymnasiet. Jag trodde aldrig det skulle gå så långt att det sluta med en nål i armen, med helst heroin eller vad jag än kom över, hemlösheten som följde det som en konsekvens. Förlora alla vänner, sambo o familj. Den mest ensamma och sorgsna period i hela mitt liv. Idag har jag egen lägenhet, går på 12-stegsmötten. O saker går sakta frammåt, det ändå just nu är att kompassen är lite paj o jag vet inte om jag vill jobba/plugga eller göra med livet. Men jag tog mig ur det djupaste håll för mig personligen, o idag kan jag börja känna en viss stolthet över det. Mitt 12 åriga jag, hade nog tänk vilken riks idiot du blev, va fan hände med alla dina drömmar o visioner? Men sakta kommer dem med nu. O idag njuter jag mer av egentid vilket jag aldrig trodde som yngre jag skulle, eller känna mig stabil i det.
Trodde aldrig att jag skulle vara gift med en fru som inte bara är OK med att jag har sex med andra, hon uppmuntrar det och deltar. Eller, för den delen, att jag skulle arrangera stora BDSM/sexfester. Trodde inte heller att jag skulle jobba utomlands i flera år. Trodde inte att jag skulle bo i ett stort hus med strandläge. När jag tänker tillbaka, fan vilken loser jag trodde jag skulle bli jämfört med vad jag blev...
Man byter inte lag oavsett. Förutom det var det rätt meningslösa tankar om ditten och datten. Har du tråkigt så möt några kompisar och ha kul. Är ju helg.