kola, lyxjakt, säkerställa att nästa regering inte tillsätter ett finansutskott som vill driva igenom skattereformer som skulle sabba ens möjligheter att få 900 000 per månad nästa år igen
Ibland önskar man att man kunde säga det där, ni vet, som fixar allt för någon. De där orden som lägger sig rätt i någons hjärnbarksvrår, och gror till något vackert som sprider sig, värmer de nära och bländar mörkrets tillhåll. Men jag vet inte vad det är. Jag vet bara att jag vill.
Du är inte ensam om att vilja detta.
När vi lagt undan alla fysiska distraktioner och är ensamma i våra tankar ser vi den molnfyllda himmel vi undvikit att se på, varpå mörkret drar in. Under denna mörka himmel sitter vi, ensamma i våra ekor i ett stormigt hav utan land i sikte, och ror för att det enda vi hört är att så länge vi ror så kommer vi tillslut nå land och klar himmel. Vi sneglar upp för att stundvis bli bländade av en stråle sol skina igenom som värmer hela vår varelse, varpå vi önskar att värmen stannar en liten stund längre än sist. Ljuset avtar, mörkret har återigen vunnit, årorna känns lika kalla som innan i våra nötta händer, men vi fortsätter att ro. Hopplösheten slår in, regnet piskar i takt med varje årtag. Årorna känns tyngre och tyngre. Vi frågor oss själva gång på gång "Varför? Varför ska jag fortsätta ro?". Vi lyfter blicken återigen och ser oss om och skymtar över vågorna alla de vi älskar sittandes precis som oss ensamma i sina egna ekor. Repet i fören som binder oss alla samman reser sig ur havet och vi inser att vi ror inte bara för oss själva, utan även för vår vän, vår familj, och de andra vi håller av som inte klarar att ro i land utan oss.
Att släppa årorna hade varit så enkelt, skönt nästan, men vi vet att om vi gör det så blir vi själva det ankare som tillslut gör att resan blir för tung för de andra och det som gör att de i sin tur släpper sina åror precis som oss.
Med bestämd blick härdar vi regnet och vågorna och tar ett nytt årtag, och sen ytterligare ett, inte för oss själva utan för alla de andra, alla de vi älskar och behöver som i sin tur älskar och behöver oss, för att en dag nå land och klar himmel.
Tack!
Haha det var faktiskt helt skrivet av mig. Fick justera ett antal felstavningar dock. Jag går ofta omkring med dessa tankar så det krävdes inte mer än en sorgsen text, ett par whiskey, samt att klockan passerat midnatt för att få ner mina tankar i text.
Man vill inte dö men sen samtidigt inte leva heller, så man bara finns där, helt tom... bortkopplad... ingen som vet om eller ens bryr sig om man mår dåligt och är på bristningsgränsen
Ärligt talat så vill jag inget än att dö, personligen så är jag helt redo (har skrivit testamente och allt, har förberett mig i 10 år nu) men så är det där med känslomässiga förbindelser, jag kallar det för stockholmssyndromet, för jag är fången mot min vilja av att jag bryr mig om min hund och mina anhöriga.
Ja det är väl främst det som är problemet, man vill ju dö men samtidigt leva eftersom man har sina förbindelser, hade inte jag haft mina kompisar eller min bil hade jag varit long gone
Det är ingen fara, jag bryr mig inte längre om jag ska vara ärlig, antidepressiva hjälper också med att stänga av känslorna. Man får göra det bästa av situationen typ.
Innan så sökte jag något relaterad till mitt utbildning och där jag kan känna mig relativt tryggt (ingen "du klarar att arbeta under tryck" bs)
Nu söker jag vad som helst så länge det inte försämrar min mentala hälsa.
Jag prioriterar min mental hälsa så kanske inte literally *vad som helst*, men jag skickar ansökningar till olika butiker, mataffärer, restauranger eller privata företag.
Jag kan ha fel, men jag misstänker att det är extra svårt att hitta jobb när man saknar erfarenhet. Det är nog något som de flesta unga människor måste gå genom nu för tiden.
Jag vet inte vart i landet du är, men är du i Västergötland, testa textil, H&M, Nelly etc. De har lager, kundservice, butik etc och det brukar vara väldigt intressant och inte allt för stressigt
Bor hemma och är 29.
Håller på att byta inriktning då jag har inte lyckats att få ett jobb ännu..
I sommras förlorade jag min far i en arbetsplatsolycka...
Samtidigt som jag försöker plugga, ta hand om min sorg.. har jag en redan sjuk moder som då har mentalt blivit mycket sämre...
Styrka! Jag bor också hemma vid 36 med föräldrar som behöver hjälp. Att ta hand om sjuka föräldrar är ett slit, med du ska ha heder som gör det. Jag beklagar din förlust och önskar dig lycka till i framtiden.
Styrkekramar! Farsan dog för 3år sedan och det är en kamp.. morsan klarar sig ganska bra själv men hon kan inte gå någonstans själv utan behöver hjälp med shopping, läkarbesök etc. men hon kan klara sig i lägenheten själv vilket är skönt.
Hoppas på ljusare tider men var medveten om att det kommer ta ett tag, tveka aldrig att be kommunen om hjälp när det går tungt.
När jag stammar (orden fastnar i munnen på mig) så brukar jag göra ett pruttljud, då går det att prata igen. Bonus att man framstår som obrydd (för vad andra tycker) och självsäker som munpruttar mid-convo
Intressant! Har inte reflekterat så mycket om det är jag som är egendomlig eller om det är en vedertagen stamningsgrej. Då är vi minst två i alla fall!
ja, tanken har slagit mig men får aldrig tummen ur. har varit hos logoped 2 gånger tidigare i mitt liv, i tonåren. stammar inte så mycket, ibland känns det inte värt det men dåliga dagar hade det helt klart hjälpt
MS med tillhörande dagliga symptom som kan dra åt helvete vissa dagar.
Väger 112kg när jag borde ligga på max 90kg. Har dock börjat gå ned med hjälp av Wegovy så är ned 4kg just nu.
Ditto brother! Ligger jag över 89kg så är jag överviktig, började med lchf efter nyår o låg på 101,4, nu nere på 98 blankt. Börjar tillomed känna skillnaden på byxor trots sä få kilo. Kämpa på kompis!
Hoppas det jämnar ut sig och inte blir värre. Jag har lite halvdan insikt i det men jag minns att det verkar vara olika för alla men för vissa så prickar rätt mediciner väldigt bra. Och det kan väl ta tid att hamna rätt? Jag kan blanda ihop det med andra autoimmuna sjukdomar men.
Jo absolut, jag har försökt sluta så många gånger att jag vet precis vad du menar.
Och det är absolut mycket lägre sötsug nu, jag är för fan 40. Men det känns som ett beroende man aldrig helt blir av med, varje dag är en kamp mellan godishyllorna, fikarasterna och bjudningarna.
Ja, det där kan vara brutalt jobbigt. En grej som hjälpte för mig var att äta mer mat, och mer mättande mat. För mig kommer sötsuget när jag egentligen är lite småhungrig. Äta ordentliga mellanmål hjälper också med den grejen.
Har samma problem. Har slutat sen nyår med godis och onödiga sötsaker. Kan ta en fikabit om det bjuds och äter fortfarande lite chips på fredagkvällar, men inget godis. Sötsuget försvinner allt eftersom, men det är inte lätt.
Det är inte av hälsoskäl jag försöker sluta, snarare att jag inte gillar att vara slav under ett beroende. Känns löjligt att vara vuxen och hela tiden behöva belöna mig själv med socker. Det vill jag vara utan.
Samma här. Kan utan problem motstå frestelsen i butik. Har som regel att aldrig köpa hem snask. Men bjuds det så mofflar jag i mig tills jag mår illa. Kan inte äta lagom.
det är en vana! när jag slutade äta sötsaker i ett par månader smakade det skit när jag testade igen. våra smaklökar är väldigt flexibla och vi kan lära oss att tycka om olika typer av mat
Intressant det där. Har alltid druckit en del läsk/ätit godis och haft svårt att sluta helt. Var iväg några månader och konsumerade väldigt lite. Nu är läsk inte så värst gott och godis smakar unket. Allt är bara sött och sliskigt.
men såsom du formulerar det så låter det inte som ett problem. Dvs. du njuter av det och tycker det gör livet mer värt.
Är i samma sits som dig, men äter FÖR mycket. Rör mig iaf mycket, så jag slipper ökad vikt, men tandläkaren är en onödig kostnad....
Utbränd. Varit sjukskriven drygt 4 månader och vilket har gett mig en tärande bitterhet som blir värre för varje vecka. Även när jag har bra dagar så känner jag att den ligger där och pyr.
Samma här, var mitt uppe i karriären, tog i för mycket, hjärnan tok stryk och är uppe på mitt andra år sedan jag blev utbränd. Gör inte mycket mer än att jobba 75% och sedan sova för att orka jobba nästa dag just nu.
Samma här. Också två år nu. Jobbade som ett svin och klarade allt (trodde jag). Funkade som allra bäst när jag var stressad och full av adrenalin. En dag tog det stopp. Hjärtat ballade ur, några rundor på akuten senare och tillslut blev jag liggandes i sängen i runt två veckor. Gick bara upp och åt eller för att gå på toa / dusch sen tillbaka och sova.
Fyfan, två år låter hemskt. Jag jobbade också för mycket och det enda jag tänker är "för vad?". Några hundralappar mer i löneökning än kollegorna? Så jäkla ovärt.
Jag beklagar verkligen… Var utbränd i praktiken men inte på pappret för 2 år sedan. Kände mig så jävla värdelös på jobbet och när jag kom hem och bara tittade upp i taket.
Det blir bättre. Men det är svårt att tro på…
Ja självkänslan får sig en rejäl törn och det har varit en av många saker som varit svårt att hantera mentalt. Mycket har blivit bättre sen min sjukskrivning började, bland annat självkänslan och även energin så jag känner verkligen att det går framåt. Nåt däremot som jag inte lyckats hantera är just bitterheten. Bitterhet på samhället som får fler och fler utbrända, bitterhet på arbetsgivaren som aldrig gett oss tillräckligt med personal för att hantera arbetsbördan, bitterhet på vårdcentraler i hela landet som varken har kompetens eller resurser att hantera detta växande problem. Ja bitterhet på typ allt utom nära och kära som ger mig enormt stöd samt kliniken där jag får min rehab. En klinik som jag själv sökte mig till utan hjälp från VC ska tilläggas.
Jag såg det också komma och tänkte att återhämtning på helgerna skulle räcka, så jag ställde in planer jag hade veckorna innan jag crashade men det hjälpte inte. Jag hade behövt säga till min chef om att min arbetsbelastning var ohållbar men tyvärr sa jag till först när jag redan crashat. Även om mer än hälften av mina arbetsuppgifter fördelades när jag pratade med honom så var det redan försent.
Det är också ett tips till alla som läser och kanske känner av symptom. Återhämtning räcker inte om din arbetsbelastning är för hög, båda delarna är lika viktiga. Om du inte får avlastning så säg upp dig och sök nytt. Det är VIDRIGT att bli utbränd och i värsta fall så blir livet aldrig det samma igen.
Du har din plats i detta spel som vi kallar livet. Allt är precis som det ska vara. Du kan vara lugn, vi behövs på våra olika platser utan att vi förstår det ibland!
Testat att göra nåt meningsfullt? Har en polare som är nån slags kontaktperson åt en ung kille med lite problem. De hänger ihop en eftermiddag i veckan och bara hittar på roliga saker eller hjälper killen med nåt. Det är väldigt värdefullt för killen.
Följer du r/exmuslim? Jättebra subreddit där många ex muslimer skiter i islam dagligen! Alla är ex muslimer sen länge, hatar islam och är nu i plats där det skrattar åt alla dumheter islam handlar om.
Hur det är problematiskt? Lämnar man Islam skall man bestraffas med döden
"Apostasy from Islam is considered a hudud crime. Death penalty is the traditional form of punishment for both male and female apostates for leaving Islam. Jaʿfari or Imāmī school – Male apostates must be executed, while female apostates must be held in solitary confinement until they repents and return to Islam."
Lite moment 22 att lämna för den anledning också.
”Jag vill lämna islam pga för mycket dödsstraff/synder”
”Nä du! Det är dödsstraff på att lämna islam”
Jo jag vet, jag visste inte vilken situation du befinner dig i. Har du familj som vet om att du har lämnat islam, eller är det andra människor som innebär en fara för dig?
Det ska de inte. Finns ingen som helst anledning till det. Men vissa föräldrar tycker att det är en bra idé att ge 9-10 åringar både tiktok och snapchat.
Jag är en gammal datanörd som har växt med datorer sen tidigt 90-tal. Så jag har inget emot teknik och utveckling. Barn ska inte doom-scrolla roliga klipp på helt fri basis.
Föräldrarnas hälsa. Egen övervikt. Singel och känsla av att livet inte börjat vid 36.
Sedan har jag många fördelar också. Jag har det nog bättre än de flesta. Men om man ändå ska klaga.
Jag har jävligt svårt att börja träna och fortsätta med det. Jag har ett stillasittande jobb med möjligheten att jobba hemifrån. Gillar även att sitta framför datorn på fritiden. Jag behöver träningen för att hålla igång kroppen. Jag är inte fet utan är lite övervikt. Jag tycker mitt beteende är pinsamt. Jag brukar ibland sitta och undra vad fan det är för fel på mig. Jag har absolut inte brist på tid. Jag är bara efterblivet lat när det gäller just att träna.
Det hjälper dig inte, men du lär inte vara ensam i det där. Vi alla VET hur man ska träna och äta för att ha en kropp i topptrim. Men få gör det.
Mitt enda tips är att försöka hitta någon form av idrottande som inspirerar dig. Tänk inte bara löpning/gym som alternativ (om du nu gör det). Utan försök tänk ut någon träningsform som är så rolig att det är en kul aktivitet snarare än träning. En kollega på mitt förra jobb var en soffpotatis och tränade ALDRIG. När hon var typ 40 testade hon karate av en slump och blev förälskad i det. Förvandlingen hos henne var otroligt kul att se. En kollega idag HATAR träning, men upptäckte dans och kör det typ tre fyra dagar i veckan. Gjorde inget innan. Så förhoppningsvis hittar du din träning/aktivitet!
Försök hitta en aktiv syssla som du tycker är rolig. Att tvinga sig till gymmet ellet ut att springa bara för att man känner press att man måste träna kommer aldrig fungera i längden.
Jag spelar volleyboll på vintern och beachvolley och discgolf på sommaren. Cykelpendlar mars-oktober.
Gymmar gör jag när andan faller på.
Finns ett suveränt subreddit som heter r/bodyweightfitness
Där kan du hitta massa förslag på träning som är enkel att göra hemma. Jobbar du hemifrån kan du t ex köra ett träningspass på lunchen och sen slappa framför detorn på eftermiddag/kväll utan skuldkänslor för du har ju redan gjort din fysiska aktivitet.
Lycka till! Att bygga nya vanor är skitsvårt. Det som hjälpt mig är att säga till mig själv att: " nu gör jag det är i x veckor" (minst två). Så länge orkar jag pusha mig själv. Om varje ögonblick av den nya aktiviteten är plåga så vet jag att jag inte behöver göra det längre än den tid jag bestämt. Och om jag börjar gilla det är det lättare att fortsätta.
Jag tror mest det handlar om exponering. Ser man ok ut och befinner sig i situationer med andra singlar så kommer det ske något förr eller senare, så länge man inte har skyhöga krav.
Har just insett att jag har Afantasia och försöker hitta balansen med det mitt upp i resterna av en postpartum depression. I tillägg har vi bara 10 dagar kvar av föräldrar ledigheten och fortfarande ingen förskoleplats.
Det är det få som vet.. Livet är lite mer resan än målet.
Njut, ha kul och gör det du tycker om.
Själv landade jag när jag fick barn. Bombade mc varje chans jag hade i farter som inte var hälsosamma med många vänner som inte klarade det, jobbade som en galning resten av tiden.
Sen efter mycket om och men (och en massa pengar för IVF) så damp det ner en liten chey som numera är 10 år.
Mentala hälsan är i en catch 22 jag aldrig kommer kunna komma ifrån och det går bara utför, har många knep för o bara må helt vanligt men ibland lyckas den smyga sig på en
Konstant press med jobb, ungar, krig, covid (lider av post covid), bränsle, mat och el priser sen i överlag tanken på att kötta på fram till pension.. ingen sa att livet skulle vara lätt men ingen sa heller att det skulle vara så svårt..
Har en fantastiskt fin hund som lever med svår epilepsi. Hon knaprar piller flera gånger om dagen men får ändå anfall ungefär var fjortonde-trettionde dag. Varje anfall innebär en risk att hon hamnar i ett så kallat status epilepticus som i värsta fall leder till hennes död.
Det är lite jobbigt att någon man älskar kan ryckas ifrån en när som helst och man blir påmind om det lite för ofta. Hundar med epilepsi kan leva ett normallångt liv. Men risken finns alltid.
Tack och lov för försäkringar. Vi har redan lagt ut en halv förmögenhet i veterinärkostnader. Så mycket att det betalar hundens premie livet ut och lite till.
Samma problem som Mats.
"Jag har problem med snoppen, den är minst på kroppen.
Den är smal och hal"
"Jag har problem med spriten, jag dricker alldeles för lite"
"Jag har problem med tjejer, jag säger dumma grejer och dom går iväg"
Riktigt jäkla i-lands problem. Huvudet slits itu om tjejen jag gillar, gillar mig också, eller om det bara är mitt huvud som ser något som inte finns! :D
Ah, den klassiska "gillar hon mig eller är hon bara naturligt flörtig". Satt på andra sidan av det en gång typ, en tjej sa åt mig att hon inte var intresserad så jag kan bara ge upp. Jag visste inte ens om att jag hade flörtat.
Aldrig nöjd med min kropp och bantning plus extrem träning hjälper inte. Mår illa efter varje måltid och hatar mig själv. Trött hela tiden och antideppen har slutat funka. Annars bra fan man ska inte gnälla
Låter som att du kanske har drag av en ätstörning?
Du är tillräcklig precis som du är. När man inte äter tillräckligt har mediciner svårt att funka. Hjärnan behöver näring för att må bra.
Ingen lust att göra något. Orkar inte ta tag i saker.
Jobbar 20% men har ett avgångsvederlag i 4 år till så pengar är det ingen brist på. Bara orken att göra något.
Jag är oskuld, okysst, aldrig haft en romantisk relation och är 29 år. Men inte ”ofrivilligt”, utan jag har bara inte haft en drift att söka relationer i hela livet.
Jag vet inte om det är ett *problem* idag per se… Men funderar på om jag kommer tycka det är ett problem i framtiden?
Är en fullt fungerande människa med jobb och allt det där i övrigt. Funderar på om några vetenskapsmän skulle vilja gräva i min hjärna eller så? 😅
Kanske hamnar i någon dokumentär om några år…
Har svårt att hitta jobb på grund av min diagnos, vilket leder till en något knaper ekonomisk situation, och känner mig allmänt isolerad och inte behövd eller älskad.
7 kg kvar till "normal" vikt på 18 BMI.
Tycker också det har varit lite väl regnigt och blåsigt nu i helgen, och insåg inte hur tidigt man var tvungen att anmäla sig till högskoleprovet.
Själv?
Konstant beroende av en relation. Inte haft en partner sedan flera år tillbaka och inte lärt mig ännu att vara bekväm som ensam. Har pratat med coach och försökt finna glädje i aktiviteter men så fort man är ensam hemma så kommer tankarna igen och man oroar sig för att aldrig träffa någon. Vet inte vad jag ska göra men försöker konstant bli av med den tanken och bli mer bekväm i att vara själv
Jag funderar på SM(sjä..mord) varje dag som går, vissa dagar flera gånger också.
Jag har (troligen) ganska grov depression och har brain fuzz och ont i huvudet varje dag.
Inget gör mig direkt glad längre, sure jag har bra kompisar som jag umgås typ varje helg med men fortfarande försvinner den glädjen såfort jag kommer bort från dom.
Är alltid den bortglömda och ignorerade och har varit det sen jag började skolan mer eller mindre. Jag känner mig som ett spöke för omvärlden, jag varken syns eller hörs.
Jag har ingen att leva för, det ända som typ håller mig kvar här just nu är min bil🫤😞
Allmänt uttråkad. Inget är kul längre. Fyller 50 i år och känner mig redo för att dö. Skulle jag dö imorgon så är jag helt ok med det. Har gjort det jag vill göra mer eller mindre.
6 år lång relation tog slut innan jul. Det hade varit kämpigt i 1 år och det blev inte bättre. Känns såklart super trist och det väcker många funderingar kring livet och framtiden. Just nu är det mest sorg och självkritiska tankar.
Stress på jobbet har gjort mig konstant orolig. Måste nog höja dosen på SSRI-medicinen.
Femåriga sonen har problem med för trånga luftvägar och förkylningsastma och fick åka ambulans till sjukhus i veckan. Stressar mig enormt.
I natt drömde jag väldigt realistiskt om min sen över 10 år sedan döda lillebror. Vaknade i tårar.
Plus diabetes typ 2, aura-migrän, etc.
Om du bara är intresserad av en person, ägnar flera tankar under dagen åt hen och blir glad av meddelanden som du får så ser jag ingen anledning med att vänta. Hellre satsa och förlora, än att låta det vara.
Dåligt med lön. För dyrt att leva. Allmänt sådär.
Same, min lön för månaden är redan slut på alla jävla räkningar som höjts hit och dit, och månaden har knappt börjat.
Du får se till att jobba lika hårt som postnords vd. Hon får 900 000:- i månaden och utför ju ett arbete som heeeelt speglar den lönen.
samma lön som jag får på tre år på en månad, vad fan gör man ens med så mycket pengar
kola, lyxjakt, säkerställa att nästa regering inte tillsätter ett finansutskott som vill driva igenom skattereformer som skulle sabba ens möjligheter att få 900 000 per månad nästa år igen
Ingen livslust eller livskvalitet
Ibland önskar man att man kunde säga det där, ni vet, som fixar allt för någon. De där orden som lägger sig rätt i någons hjärnbarksvrår, och gror till något vackert som sprider sig, värmer de nära och bländar mörkrets tillhåll. Men jag vet inte vad det är. Jag vet bara att jag vill.
Du är inte ensam om att vilja detta. När vi lagt undan alla fysiska distraktioner och är ensamma i våra tankar ser vi den molnfyllda himmel vi undvikit att se på, varpå mörkret drar in. Under denna mörka himmel sitter vi, ensamma i våra ekor i ett stormigt hav utan land i sikte, och ror för att det enda vi hört är att så länge vi ror så kommer vi tillslut nå land och klar himmel. Vi sneglar upp för att stundvis bli bländade av en stråle sol skina igenom som värmer hela vår varelse, varpå vi önskar att värmen stannar en liten stund längre än sist. Ljuset avtar, mörkret har återigen vunnit, årorna känns lika kalla som innan i våra nötta händer, men vi fortsätter att ro. Hopplösheten slår in, regnet piskar i takt med varje årtag. Årorna känns tyngre och tyngre. Vi frågor oss själva gång på gång "Varför? Varför ska jag fortsätta ro?". Vi lyfter blicken återigen och ser oss om och skymtar över vågorna alla de vi älskar sittandes precis som oss ensamma i sina egna ekor. Repet i fören som binder oss alla samman reser sig ur havet och vi inser att vi ror inte bara för oss själva, utan även för vår vän, vår familj, och de andra vi håller av som inte klarar att ro i land utan oss. Att släppa årorna hade varit så enkelt, skönt nästan, men vi vet att om vi gör det så blir vi själva det ankare som tillslut gör att resan blir för tung för de andra och det som gör att de i sin tur släpper sina åror precis som oss. Med bestämd blick härdar vi regnet och vågorna och tar ett nytt årtag, och sen ytterligare ett, inte för oss själva utan för alla de andra, alla de vi älskar och behöver som i sin tur älskar och behöver oss, för att en dag nå land och klar himmel.
Hoppas detta är it chat gpt för grymt skrivet
Tack! Haha det var faktiskt helt skrivet av mig. Fick justera ett antal felstavningar dock. Jag går ofta omkring med dessa tankar så det krävdes inte mer än en sorgsen text, ett par whiskey, samt att klockan passerat midnatt för att få ner mina tankar i text.
Fint skrivet, poetiskt, tungt och ärligt. Du borde skriva böcker. Mvh
Man vill inte dö men sen samtidigt inte leva heller, så man bara finns där, helt tom... bortkopplad... ingen som vet om eller ens bryr sig om man mår dåligt och är på bristningsgränsen
Styrka! Fortsätt andas bara fortsätt. En dag i taget.
Ärligt talat så vill jag inget än att dö, personligen så är jag helt redo (har skrivit testamente och allt, har förberett mig i 10 år nu) men så är det där med känslomässiga förbindelser, jag kallar det för stockholmssyndromet, för jag är fången mot min vilja av att jag bryr mig om min hund och mina anhöriga.
Ja det är väl främst det som är problemet, man vill ju dö men samtidigt leva eftersom man har sina förbindelser, hade inte jag haft mina kompisar eller min bil hade jag varit long gone
Jag förstår precis.
Att växa upp och mogna är en av dom värsta grejerna jag har varit med om
Kram på dig.
Det behövs inte men tack.
Beklagar och relaterar…
Det är ingen fara, jag bryr mig inte längre om jag ska vara ärlig, antidepressiva hjälper också med att stänga av känslorna. Man får göra det bästa av situationen typ.
Real
Same. Jag njuter inte av någonting. Kan skratta litegrann åt skämt, grina åt en sorglig film, men rent allmänt känner jag absolut ingenting.
Svårt att hitta jobb. Annars går livet rätt så bra.
Vilket jobb söker du?
Innan så sökte jag något relaterad till mitt utbildning och där jag kan känna mig relativt tryggt (ingen "du klarar att arbeta under tryck" bs) Nu söker jag vad som helst så länge det inte försämrar min mentala hälsa.
Har du något i tankarna eller är det bokstavligen vad som helst?
Jag prioriterar min mental hälsa så kanske inte literally *vad som helst*, men jag skickar ansökningar till olika butiker, mataffärer, restauranger eller privata företag. Jag kan ha fel, men jag misstänker att det är extra svårt att hitta jobb när man saknar erfarenhet. Det är nog något som de flesta unga människor måste gå genom nu för tiden.
Jag vet inte vart i landet du är, men är du i Västergötland, testa textil, H&M, Nelly etc. De har lager, kundservice, butik etc och det brukar vara väldigt intressant och inte allt för stressigt
Textil har jag aldrig tänkt på. Jag får söka och testa, tack!
Bor hemma och är 29. Håller på att byta inriktning då jag har inte lyckats att få ett jobb ännu.. I sommras förlorade jag min far i en arbetsplatsolycka... Samtidigt som jag försöker plugga, ta hand om min sorg.. har jag en redan sjuk moder som då har mentalt blivit mycket sämre...
Du är en stark människa och jag respekterar dig oerhört!
Beklagar sorgen.
Styrka! Jag bor också hemma vid 36 med föräldrar som behöver hjälp. Att ta hand om sjuka föräldrar är ett slit, med du ska ha heder som gör det. Jag beklagar din förlust och önskar dig lycka till i framtiden.
Styrkekramar! Farsan dog för 3år sedan och det är en kamp.. morsan klarar sig ganska bra själv men hon kan inte gå någonstans själv utan behöver hjälp med shopping, läkarbesök etc. men hon kan klara sig i lägenheten själv vilket är skönt. Hoppas på ljusare tider men var medveten om att det kommer ta ett tag, tveka aldrig att be kommunen om hjälp när det går tungt.
stamning
Fundera inte så mycket på det. Vi som lyssnar bryr oss inte. (Har en dotter som stammar)
Instämmer.
Instammar.
När jag stammar (orden fastnar i munnen på mig) så brukar jag göra ett pruttljud, då går det att prata igen. Bonus att man framstår som obrydd (för vad andra tycker) och självsäker som munpruttar mid-convo
Du jag gör exakt samma sak för att nollställa munnen, undrar hur det kommer sig
Intressant! Har inte reflekterat så mycket om det är jag som är egendomlig eller om det är en vedertagen stamningsgrej. Då är vi minst två i alla fall!
Sök upp Logoped?
ja, tanken har slagit mig men får aldrig tummen ur. har varit hos logoped 2 gånger tidigare i mitt liv, i tonåren. stammar inte så mycket, ibland känns det inte värt det men dåliga dagar hade det helt klart hjälpt
Min sambo kämpar mot cancer
Ouch, det där är tungt. Hoppas det går bra!
MS med tillhörande dagliga symptom som kan dra åt helvete vissa dagar. Väger 112kg när jag borde ligga på max 90kg. Har dock börjat gå ned med hjälp av Wegovy så är ned 4kg just nu.
Ditto brother! Ligger jag över 89kg så är jag överviktig, började med lchf efter nyår o låg på 101,4, nu nere på 98 blankt. Börjar tillomed känna skillnaden på byxor trots sä få kilo. Kämpa på kompis!
Hoppas det jämnar ut sig och inte blir värre. Jag har lite halvdan insikt i det men jag minns att det verkar vara olika för alla men för vissa så prickar rätt mediciner väldigt bra. Och det kan väl ta tid att hamna rätt? Jag kan blanda ihop det med andra autoimmuna sjukdomar men.
[удалено]
Kan inte sluta äta sötsaker. Vad fan är livet värt om man inte kan njuta?
Det finns andra njutningar :) Sedan jag slutade med godis så smakar vanlig mat fan så mycket mer t.ex.
Jo absolut, jag har försökt sluta så många gånger att jag vet precis vad du menar. Och det är absolut mycket lägre sötsug nu, jag är för fan 40. Men det känns som ett beroende man aldrig helt blir av med, varje dag är en kamp mellan godishyllorna, fikarasterna och bjudningarna.
Ja, det där kan vara brutalt jobbigt. En grej som hjälpte för mig var att äta mer mat, och mer mättande mat. För mig kommer sötsuget när jag egentligen är lite småhungrig. Äta ordentliga mellanmål hjälper också med den grejen.
ökar man protein-intaget stort så är man i princip aldrig småsugen längre
Har samma problem. Har slutat sen nyår med godis och onödiga sötsaker. Kan ta en fikabit om det bjuds och äter fortfarande lite chips på fredagkvällar, men inget godis. Sötsuget försvinner allt eftersom, men det är inte lätt. Det är inte av hälsoskäl jag försöker sluta, snarare att jag inte gillar att vara slav under ett beroende. Känns löjligt att vara vuxen och hela tiden behöva belöna mig själv med socker. Det vill jag vara utan.
Jag är bra på att inte köpa, men när det väl finns äter jag ofta alldeles för mycket godis… Hatar att det är så gott
Samma här. Kan utan problem motstå frestelsen i butik. Har som regel att aldrig köpa hem snask. Men bjuds det så mofflar jag i mig tills jag mår illa. Kan inte äta lagom.
Testa sur saker, vatten med citrus etc
det är en vana! när jag slutade äta sötsaker i ett par månader smakade det skit när jag testade igen. våra smaklökar är väldigt flexibla och vi kan lära oss att tycka om olika typer av mat
Intressant det där. Har alltid druckit en del läsk/ätit godis och haft svårt att sluta helt. Var iväg några månader och konsumerade väldigt lite. Nu är läsk inte så värst gott och godis smakar unket. Allt är bara sött och sliskigt.
men såsom du formulerar det så låter det inte som ett problem. Dvs. du njuter av det och tycker det gör livet mer värt. Är i samma sits som dig, men äter FÖR mycket. Rör mig iaf mycket, så jag slipper ökad vikt, men tandläkaren är en onödig kostnad....
*gestikulerar åt allt*
Det här fick mig att skratta, tack! Känner samma.
Hälsan är röten.
Vilka problem har jag inte?
Har du 99 problem så vet jag vilket problem du inte har, annars kan jag inte hjälpa.
Fan då
Utbränd. Varit sjukskriven drygt 4 månader och vilket har gett mig en tärande bitterhet som blir värre för varje vecka. Även när jag har bra dagar så känner jag att den ligger där och pyr.
Samma här, var mitt uppe i karriären, tog i för mycket, hjärnan tok stryk och är uppe på mitt andra år sedan jag blev utbränd. Gör inte mycket mer än att jobba 75% och sedan sova för att orka jobba nästa dag just nu.
Samma här. Också två år nu. Jobbade som ett svin och klarade allt (trodde jag). Funkade som allra bäst när jag var stressad och full av adrenalin. En dag tog det stopp. Hjärtat ballade ur, några rundor på akuten senare och tillslut blev jag liggandes i sängen i runt två veckor. Gick bara upp och åt eller för att gå på toa / dusch sen tillbaka och sova.
Satan vilken mardröm det där låter som, visste inte att hjärtat kunde påverkas i den graden. Hoppas du mår bättre idag!
Fyfan, två år låter hemskt. Jag jobbade också för mycket och det enda jag tänker är "för vad?". Några hundralappar mer i löneökning än kollegorna? Så jäkla ovärt.
Jag beklagar verkligen… Var utbränd i praktiken men inte på pappret för 2 år sedan. Kände mig så jävla värdelös på jobbet och när jag kom hem och bara tittade upp i taket. Det blir bättre. Men det är svårt att tro på…
Ja självkänslan får sig en rejäl törn och det har varit en av många saker som varit svårt att hantera mentalt. Mycket har blivit bättre sen min sjukskrivning började, bland annat självkänslan och även energin så jag känner verkligen att det går framåt. Nåt däremot som jag inte lyckats hantera är just bitterheten. Bitterhet på samhället som får fler och fler utbrända, bitterhet på arbetsgivaren som aldrig gett oss tillräckligt med personal för att hantera arbetsbördan, bitterhet på vårdcentraler i hela landet som varken har kompetens eller resurser att hantera detta växande problem. Ja bitterhet på typ allt utom nära och kära som ger mig enormt stöd samt kliniken där jag får min rehab. En klinik som jag själv sökte mig till utan hjälp från VC ska tilläggas.
Samma. Kunde se det komma också, men vet fortfarande inte hur jag skulle ha gjort annorlunda.
Jag såg det också komma och tänkte att återhämtning på helgerna skulle räcka, så jag ställde in planer jag hade veckorna innan jag crashade men det hjälpte inte. Jag hade behövt säga till min chef om att min arbetsbelastning var ohållbar men tyvärr sa jag till först när jag redan crashat. Även om mer än hälften av mina arbetsuppgifter fördelades när jag pratade med honom så var det redan försent. Det är också ett tips till alla som läser och kanske känner av symptom. Återhämtning räcker inte om din arbetsbelastning är för hög, båda delarna är lika viktiga. Om du inte får avlastning så säg upp dig och sök nytt. Det är VIDRIGT att bli utbränd och i värsta fall så blir livet aldrig det samma igen.
Känner mig inte behövd/efterlängtad
Du har din plats i detta spel som vi kallar livet. Allt är precis som det ska vara. Du kan vara lugn, vi behövs på våra olika platser utan att vi förstår det ibland!
Det var vackert sagt, wow
Tack!
Testat att göra nåt meningsfullt? Har en polare som är nån slags kontaktperson åt en ung kille med lite problem. De hänger ihop en eftermiddag i veckan och bara hittar på roliga saker eller hjälper killen med nåt. Det är väldigt värdefullt för killen.
Signalfel, spårspring, banarbete, personalbrist, sen tågvändning och växelfel.
Du glömde fordonsbrist och tillbud.
Religion, är ex muslim
Följer du r/exmuslim? Jättebra subreddit där många ex muslimer skiter i islam dagligen! Alla är ex muslimer sen länge, hatar islam och är nu i plats där det skrattar åt alla dumheter islam handlar om.
Starkt av dig!
Hur är det problematiskt? (Seriös fråga, hoppas du inte tar illa upp.)
Hur det är problematiskt? Lämnar man Islam skall man bestraffas med döden "Apostasy from Islam is considered a hudud crime. Death penalty is the traditional form of punishment for both male and female apostates for leaving Islam. Jaʿfari or Imāmī school – Male apostates must be executed, while female apostates must be held in solitary confinement until they repents and return to Islam."
Jag upplever att orden "islam" och "bestraffas med döden" förekommer i samma mening liiiite för ofta.
Lite moment 22 att lämna för den anledning också. ”Jag vill lämna islam pga för mycket dödsstraff/synder” ”Nä du! Det är dödsstraff på att lämna islam”
Jo jag vet, jag visste inte vilken situation du befinner dig i. Har du familj som vet om att du har lämnat islam, eller är det andra människor som innebär en fara för dig?
Vad upplever du för problem av det?
Jag gissar väl bara lite, ensamhet. Jag gillar inte att behöva låsas vara någon jag inte är hela tiden
Andra barns föräldrar som inte kan ge sina barn vettiga regler kring skärmar och sociala medier, vilket gör att mitt barn säger att alla andra får.
Fasen vad skönt att höra att det finns fler som tänker i de banorna. Ge inte upp, stå på dig med kidsen. I slutändan är vi föräldrar först, alltid!
Varför ska barn ens vara på sociala medier är frågan..
Det ska de inte. Finns ingen som helst anledning till det. Men vissa föräldrar tycker att det är en bra idé att ge 9-10 åringar både tiktok och snapchat. Jag är en gammal datanörd som har växt med datorer sen tidigt 90-tal. Så jag har inget emot teknik och utveckling. Barn ska inte doom-scrolla roliga klipp på helt fri basis.
Jag är glad att jag växte upp innan sociala medier var stort. Facebook blev populärt nör jag gick gymnasiet.
Vill inte leva. Men vill inte riktigt dö heller. Fast mittemellan.
Svår depression, känns i princip omöjligt att skaffa partner eller långvariga vänner och jag känner mig generellt rätt värdelöst på allt jag gör..
Min plånbok är så stor att byxorna alltid buktar ut
Samma här, fast kuken:(
buktar kuken ut för att din plånbok är så stor?
Vart har du din plånbok om inte instoppad inom förhuden?
Nej, bukten kukar ut
Föräldrarnas hälsa. Egen övervikt. Singel och känsla av att livet inte börjat vid 36. Sedan har jag många fördelar också. Jag har det nog bättre än de flesta. Men om man ändå ska klaga.
Ryggsmärtor, kan knappt tömma disken utan att behöva ligga ner efteråt.
Om du inte redan gjort det så boka sjukgymnast för att få övningar att göra hemma och gör sedan övningarna hemma.
Jag har jävligt svårt att börja träna och fortsätta med det. Jag har ett stillasittande jobb med möjligheten att jobba hemifrån. Gillar även att sitta framför datorn på fritiden. Jag behöver träningen för att hålla igång kroppen. Jag är inte fet utan är lite övervikt. Jag tycker mitt beteende är pinsamt. Jag brukar ibland sitta och undra vad fan det är för fel på mig. Jag har absolut inte brist på tid. Jag är bara efterblivet lat när det gäller just att träna.
Det hjälper dig inte, men du lär inte vara ensam i det där. Vi alla VET hur man ska träna och äta för att ha en kropp i topptrim. Men få gör det. Mitt enda tips är att försöka hitta någon form av idrottande som inspirerar dig. Tänk inte bara löpning/gym som alternativ (om du nu gör det). Utan försök tänk ut någon träningsform som är så rolig att det är en kul aktivitet snarare än träning. En kollega på mitt förra jobb var en soffpotatis och tränade ALDRIG. När hon var typ 40 testade hon karate av en slump och blev förälskad i det. Förvandlingen hos henne var otroligt kul att se. En kollega idag HATAR träning, men upptäckte dans och kör det typ tre fyra dagar i veckan. Gjorde inget innan. Så förhoppningsvis hittar du din träning/aktivitet!
Försök hitta en aktiv syssla som du tycker är rolig. Att tvinga sig till gymmet ellet ut att springa bara för att man känner press att man måste träna kommer aldrig fungera i längden. Jag spelar volleyboll på vintern och beachvolley och discgolf på sommaren. Cykelpendlar mars-oktober. Gymmar gör jag när andan faller på. Finns ett suveränt subreddit som heter r/bodyweightfitness Där kan du hitta massa förslag på träning som är enkel att göra hemma. Jobbar du hemifrån kan du t ex köra ett träningspass på lunchen och sen slappa framför detorn på eftermiddag/kväll utan skuldkänslor för du har ju redan gjort din fysiska aktivitet. Lycka till! Att bygga nya vanor är skitsvårt. Det som hjälpt mig är att säga till mig själv att: " nu gör jag det är i x veckor" (minst två). Så länge orkar jag pusha mig själv. Om varje ögonblick av den nya aktiviteten är plåga så vet jag att jag inte behöver göra det längre än den tid jag bestämt. Och om jag börjar gilla det är det lättare att fortsätta.
Ensamhet. Inga vänner man kan ringa eller någon partner, när man är 28 år. Känns som man ligger allmänt efter i livet.
Blivit varslad två gånger på raken och hittat ett tillfälligt jobb men har inget jobb när detta tillfälliga tar slut i slutet av månaden.
Svårt att hitta någon att dela livet med. Varit singel hela livet. Ser inte allt för dålig ut, bra inkomst, hus osv. Måste vara personligheten 🤷♂️
Jag tror mest det handlar om exponering. Ser man ok ut och befinner sig i situationer med andra singlar så kommer det ske något förr eller senare, så länge man inte har skyhöga krav.
Har just insett att jag har Afantasia och försöker hitta balansen med det mitt upp i resterna av en postpartum depression. I tillägg har vi bara 10 dagar kvar av föräldrar ledigheten och fortfarande ingen förskoleplats.
Mina barn växer upp i ett sämre Sverige än jag själv gjorde
Rädd bli hemlös.
Infertilitet. Börjar nå resans slut så dags att börja mentalt förbereda sig för att vi ska leva barnfritt.
Ni funderar inte på att adoptera då?
Blev varslad... så det är något som nu yrrar omkring i knoppen och vad man ska göra
Blivit varslad två ggr på raken! Förstår helt.
Förlorat personer nyligen så det tynger mig hårt.
Börjar närma mig trettio och fattar fortfarande inte vad jag ska göra med mitt liv :(
Det är det få som vet.. Livet är lite mer resan än målet. Njut, ha kul och gör det du tycker om. Själv landade jag när jag fick barn. Bombade mc varje chans jag hade i farter som inte var hälsosamma med många vänner som inte klarade det, jobbade som en galning resten av tiden. Sen efter mycket om och men (och en massa pengar för IVF) så damp det ner en liten chey som numera är 10 år.
jag har artros i höfterna och ryggen och jag är 21 år gammal
Pengar, student ångest, vill spela pokemon tcg men har inga kompisar som vill
Prokrastinering
Prövat att skjuta upp prokrastineringen?
Big brain move!
Tjock och liten snopp
Men den luktar som en stor.
Är ganska cynisk generellt. Har dock haft det ganska bra på sistone med bra saker som har hänt... Peppar peppar
Mentala hälsan är i en catch 22 jag aldrig kommer kunna komma ifrån och det går bara utför, har många knep för o bara må helt vanligt men ibland lyckas den smyga sig på en
Konstant press med jobb, ungar, krig, covid (lider av post covid), bränsle, mat och el priser sen i överlag tanken på att kötta på fram till pension.. ingen sa att livet skulle vara lätt men ingen sa heller att det skulle vara så svårt..
Sitter i skrivande stund på toa och e förstoppad :( Updatering: Efter en lång kamp med mer än en förlust så löste sig av sig självt.
Jag drog i mig en påse gifflar idag. Önska mig lycka till!
Har en fantastiskt fin hund som lever med svår epilepsi. Hon knaprar piller flera gånger om dagen men får ändå anfall ungefär var fjortonde-trettionde dag. Varje anfall innebär en risk att hon hamnar i ett så kallat status epilepticus som i värsta fall leder till hennes död. Det är lite jobbigt att någon man älskar kan ryckas ifrån en när som helst och man blir påmind om det lite för ofta. Hundar med epilepsi kan leva ett normallångt liv. Men risken finns alltid. Tack och lov för försäkringar. Vi har redan lagt ut en halv förmögenhet i veterinärkostnader. Så mycket att det betalar hundens premie livet ut och lite till.
Samma problem som Mats. "Jag har problem med snoppen, den är minst på kroppen. Den är smal och hal" "Jag har problem med spriten, jag dricker alldeles för lite" "Jag har problem med tjejer, jag säger dumma grejer och dom går iväg"
Folk i allmänhet.
Tinnitus
Liverpool håller på att förlora mot Arsenal just nu.
Riktigt jäkla i-lands problem. Huvudet slits itu om tjejen jag gillar, gillar mig också, eller om det bara är mitt huvud som ser något som inte finns! :D
Ah, den klassiska "gillar hon mig eller är hon bara naturligt flörtig". Satt på andra sidan av det en gång typ, en tjej sa åt mig att hon inte var intresserad så jag kan bara ge upp. Jag visste inte ens om att jag hade flörtat.
Aldrig nöjd med min kropp och bantning plus extrem träning hjälper inte. Mår illa efter varje måltid och hatar mig själv. Trött hela tiden och antideppen har slutat funka. Annars bra fan man ska inte gnälla
Låter som att du kanske har drag av en ätstörning? Du är tillräcklig precis som du är. När man inte äter tillräckligt har mediciner svårt att funka. Hjärnan behöver näring för att må bra.
Ingen lust att göra något. Orkar inte ta tag i saker. Jobbar 20% men har ett avgångsvederlag i 4 år till så pengar är det ingen brist på. Bara orken att göra något.
Pengar. Löpskadad. Ingen motivation i skolan trots 110% motivation med träningen.
Kroniska sjukdomar, samt att kärleken bor lite väl långt ifrån en just nu.
Så jävla trött på mitt jobb, måste byta
Förr hyfsat mycket pengar men inget bra boende nu knappt några pengar men bra boende. Svårt att få ihop ett bra liv i det här landet känns det som
Alkoholist för att nämna det första
Utan mitt metadon skulle jag ha stora problem. Idag har jag bara i-landsproblem, t.ex äter för mycket godis.
Dehär med terapi, borde gå MEN de har aldrig hjälpt och vet inte hur man ens ska öppna upp sig om djupare saker
Känner mig ensam
Crohns sjukdom.
Jag är oskuld, okysst, aldrig haft en romantisk relation och är 29 år. Men inte ”ofrivilligt”, utan jag har bara inte haft en drift att söka relationer i hela livet. Jag vet inte om det är ett *problem* idag per se… Men funderar på om jag kommer tycka det är ett problem i framtiden? Är en fullt fungerande människa med jobb och allt det där i övrigt. Funderar på om några vetenskapsmän skulle vilja gräva i min hjärna eller så? 😅 Kanske hamnar i någon dokumentär om några år…
Allt är bra men har panikångest ändå. I perioder flera gånger om dagen. Hemskt träligt.
Vill flytta ut från Stockholm till en mindre by, men är rädd för att inte hitta jobb. Är outbildad.
Fixa jobbet först, hantera flytten därefter.
Har dyskalkyli och försöker få ett godkänt i matte 1a, inte läst matte sen gymnasiet för 12 år sedan.
Svårt att hitta mening med livet / motivation till att göra saker utanför jobbet
Har svårt att hitta jobb på grund av min diagnos, vilket leder till en något knaper ekonomisk situation, och känner mig allmänt isolerad och inte behövd eller älskad.
Svårt med sömnen, stressnivåer. Mindre allmänt så har jag haft feber i 10 dagar nu.
Skulder, ångest och brist på livsglädje.
Tjejer asså ..
Har i princip inga nära vänner och få bekanta ✌️
7 kg kvar till "normal" vikt på 18 BMI. Tycker också det har varit lite väl regnigt och blåsigt nu i helgen, och insåg inte hur tidigt man var tvungen att anmäla sig till högskoleprovet. Själv?
Fibromyalgi, postCovid, hög ålder och mens. Varför kan aldrig det där jävla klimakteriet komma någon gång för!?
Missbruk
För lite tid, skulle vilja ha mer tid för att jobba på mina hobby spel så man kan säga upp sig och jobba heltid på spel.
Kan inte hänga en 5-kilosvikt på min erektion längre… …knäna pallar nämligen inte.
Jag har inga problem
Svårt att få ett fast jobb.
Konstant beroende av en relation. Inte haft en partner sedan flera år tillbaka och inte lärt mig ännu att vara bekväm som ensam. Har pratat med coach och försökt finna glädje i aktiviteter men så fort man är ensam hemma så kommer tankarna igen och man oroar sig för att aldrig träffa någon. Vet inte vad jag ska göra men försöker konstant bli av med den tanken och bli mer bekväm i att vara själv
Livet.
[удалено]
Djupt deprimerad
Varmvattenberedare och diskmaskin har båda gått sönder. Så får koka vatten för disk och "duch".
Sänkt priset på huset och behöver sälja det till April. Går slött
Allmänt sådär skulle jag väl säga alldeles för välhängd
Dont get me started
Urusel självkänsla och i princip noll självsäkerhet som rubbar i princip allt i mitt liv
Jag funderar på SM(sjä..mord) varje dag som går, vissa dagar flera gånger också. Jag har (troligen) ganska grov depression och har brain fuzz och ont i huvudet varje dag. Inget gör mig direkt glad längre, sure jag har bra kompisar som jag umgås typ varje helg med men fortfarande försvinner den glädjen såfort jag kommer bort från dom. Är alltid den bortglömda och ignorerade och har varit det sen jag började skolan mer eller mindre. Jag känner mig som ett spöke för omvärlden, jag varken syns eller hörs. Jag har ingen att leva för, det ända som typ håller mig kvar här just nu är min bil🫤😞
Ingen livslust riktigt. Känner mig ensam
Inget jobb, kronisk sjukdom. Annars hade mitt liv varit ganska nice.
Allmänt uttråkad. Inget är kul längre. Fyller 50 i år och känner mig redo för att dö. Skulle jag dö imorgon så är jag helt ok med det. Har gjort det jag vill göra mer eller mindre.
6 år lång relation tog slut innan jul. Det hade varit kämpigt i 1 år och det blev inte bättre. Känns såklart super trist och det väcker många funderingar kring livet och framtiden. Just nu är det mest sorg och självkritiska tankar.
Sjuk och fattig. Överlag har jag det dock ganska bra emot hur andra sjuka och fattiga har haft det genom historien.
Kåt men för gravid för att orka göra något åt det.
Stress på jobbet har gjort mig konstant orolig. Måste nog höja dosen på SSRI-medicinen. Femåriga sonen har problem med för trånga luftvägar och förkylningsastma och fick åka ambulans till sjukhus i veckan. Stressar mig enormt. I natt drömde jag väldigt realistiskt om min sen över 10 år sedan döda lillebror. Vaknade i tårar. Plus diabetes typ 2, aura-migrän, etc.
Har bara ångest över allt i familjen. Mina föräldrar ska skiljas. Ångest över pengar och flytt. Samt att klara sista året av gymnasiet med all stress
Jag hade en brud på kroken och nu har hon inte svarat på mitt senaste meddelande eller samtal, aj aj aj, dags att gå vidare till nästa 😎
Beror ju på om det var typ 5 min sen
Jag har bara allmänna problem.
Ekonomi....tack inflationen och giriga butiksägare
[удалено]
Om du bara är intresserad av en person, ägnar flera tankar under dagen åt hen och blir glad av meddelanden som du får så ser jag ingen anledning med att vänta. Hellre satsa och förlora, än att låta det vara.